Speed rules! - Fyra amerikanska harcorepärlor

Special Forces

Lyle Preslars bisvärmssurrande ackord, Brian Bakers magiska basgång och Jeff Nelsons rullande virvel. Och så - som en blixt från oklar himmel - Ian MacKayes ikoniska gapande: "what happened to you?/ you're not the same!". Så rått, så rätt. Så omedelbart och ostoppbart.

Mitt första möte med Minor Threat och deras låt "Filler", hemma hos min klasskompis Pelle på Teleborg i Växjö, var ett av de där ögonblicken. Att säga att det förändrade mitt liv känns väl lite pretentiöst - även om det säkert gjorde det i vissa avseenden. Framförallt definierade det där ögonblicket min musiksmak, och kärleken till gammal, snabb amerikansk hardcorepunk rostar, som man säger, aldrig. Och nästan trettio år senare finns det, otroligt nog, fortfarande en massa att upptäcka inom genren. Hur mycket man än bökar och gräver i den tidiga amerikanska hardcoremyllan så verkar det alltid dyka upp "nya" band med den där alldeles särskilda, hektiska energin.

Här är en fyrklöver med nya bekantskaper för min egen del:

Sick Pleasure (San Fransisco)

Elakt, våldsamt, degenererat. När hardcorepunken visade sitt uppkäftiga tryne över Amerika var det ett högljutt, men småskaligt, uppror mot det etablerade samhället och en oförstående vuxenvärld. Västkustpunkarna i Sick Pleasure sträckte, med låttitlar som "Speed rules", "I wanna burn my parents" och "I don't play pretty music", ett stöddigt långfingret i rakt i ansiktet på "fienden". Tydligt influerade av tidiga Black Flag, Circle Jerks och The Germs gjorde bandet enkelt, men underbart punkös - bäst illustrerat av den självbetitlade sjutums-ep:n nedan.

Sångaren Nicki Sicki drog senare till Houston och anslöt sig Verbal Abuse.

Code of Honor (San Fransisco)

När Sick Pleasure stod utan sångare bildade resterande medlemmarna det nya bandet Code of Honor tillsammans med vokalisten Johnithin Christ. 1982 medverkade man på Alternative Tentacles samlingsskiva "Not so quiet on the western front", släppte den egna singeln "What are we gonna do?" (länkar nedan!) samt en split-LP med just Sick Pleasure.

Här handlar det om politisk hardcorepunk/skaterock i stil med Th' Inbred och JFA. Det är flyhänt och frisinnat. Och textrader som dessa (från låten "What are we gonna do?") är förstås fortfarande ruskigt aktuella:
"how do you kill a monster that's been alive too long/ a war machine/ a human devaluator/ pumping lies/ still going strong".

När Code of Honor gav sig ut på USA-turné med "stora" Fear så hoppade de sistnämnda snart av turnén. Bandets frontman hade nämligen blivit erbjuden en roll i filmen "Flashdance"!

Special Forces (Berkeley)

"I had sorta half-half wanted to be in a band doing something like singing or something"

Citatet ovan, signerat Special Forces-sångaren Orlando Xavier, visar tydligt på anspråkslösheten inom punken och att många band bildades på rätt lösa boliner. Intervjuklippet är med i den matiga dokumentären "Turn it around: The story of East Bay punk" (2017), där Special Forces passerar revy som en parentes (om än en viktig sådan!) i Bay Area-scenen som några år senare skulle kulminera med band som Operation Ivy, Green Day och Jawbreaker.

Special Forces släppte sin starkaste platta, "World domination", 1984. En skiva fylld av stilsäker, högkvalitativ US HC. Tretton låtar på arton miniter! Pang på rödbetan!

White Trash (Boulder/Denver)

Ungdomens längtan bort är evig. När James Clover var sjutton år var han desperat över att få lämna hemstaden Boulder. Den unga punkfantasten drog till Los Angeles där han fick se band som Black Flag och Circle Jerks. Allt var dock inte frid och fröjd i den stora metropolen, och ett par år senare återvände han till Colorado och bildade White Trash.

I Amerikas "heartland" var de lokala punkscenerna ofta små och marginella med några få kämpande eldsjälar, och för White Trashs del blev det bara en enda vinylutgåva - ep:n "Wake up! från 1983. Men vilket guldkorn! Stökig, tidstypisk hardcore punk som för tankarna till band som Deep Wound och SOA. Och med texter kring klassiska ämnen som krig, nazister och Ronald Reagan så vet man att man är "hemma"!