tisdag 29 september 2020

Till minne av Mr. Chi Pig (1962-2020)


Psykisk ohälsa, tungt drogmissbruk och hemlöshet. Livet slog hårt mot SNFU-sångaren Ken Chinn och den 16:e juli nåddes punkvärlden av det sorgliga beskedet att den udda karaktären hade gått ur tiden. Frontmannen hade sett rätt härjad ut de senaste åren och dödsorsaken var ospecificerade hälsoproblem. Han blev 57 år.

SNFU bildades i kanadensiska Edmonton 1981 och släppte några fantastiskt finessrika album under åttiotalet. Skivor som "...An no one else wanted to play" (1984) och "If you swear you'll catch no fish" (1986) är inget annat än obligatoriska hardcorepunkklassiker, men jag vill även slå ett slag för bandets mer melodiösa nittiotal då de gav ut tre starka, varierade plattor på Epitaph. Kolla till exempel in "Something green and leafy this way comes" (1993) som finns länkad nedan.

I den vevan såg jag bandet live ett par gånger här i Göteborg. Först som förband till Bad Religion i Lisebergshallen i oktober 1994, och sedan året därefter på Kompaniet/Underground på Kungsgatan. Att Ken Chinn, eller Mr. Chi Pig som han kallade sig själv, var en energisk och extremt underhållande frontfigur var ställt bortom allt tvivel. Spelningen på Kompaniets undervåning bevittnades av en publik på, som jag minns det, kanske 20-30 personer men "Chi" var supertaggad och slog publiken med en uppblåsbar "stenåldersklubba".

Bandets mörka, men ofta humoristiska texter var en intressant inblick i sångarens fantasifyllda tankevärld. Fyllda av udda idéer, bisarra händelser och med ett sinne för det morbida kunde Kens lyrik vara både poetisk och lekfull. Så här sjöng han i "Joni Mitchell tapes" - en låt från 1993 som handlar om en person som förolyckas i en bilkrasch:

"Singing along to Joni Mitchell/ 
as his face went through the wind shield/ 
of his '67 Chevrolet/ 

He was driving on the wrong side/ 
a wee bit on the drunk side/ 
when the ditch became a shallow grave"

Snyggt! 

I dokumentärfilmen "Open your mouth and say...Mr. Chi Pig" (2009) öppnade sångaren upp om sin schizofreni, sitt missbruk av "crystal meth" och sitt i stora delar tragiska livsöde. Ljuset i mörkret var förstås musiken - att få stå på scen och uttrycka sig. Att vara kreativ. För många är punken en hobby eller kanske en verklighetsflykt. För SNFU-sångaren var den betydligt mer än så - musiken var helt enkelt nödvändig för hans överlevnad. Men till slut kunde inte ens den hålla honom flytande. Vila i frid, Chi!


Lyssna på SNFU här!

Och förresten - apropå ovan nämnda dokumentärfilm - har du sett bilderna på Hans Anus?

Från filmen "Open up and say...Mr. Chi Pig"