Asta Kask i OKEJ!

Under ett par år, runt 2007-2008, skrev jag om musik i ungdomstidningen OKEJ. En släkting till mig jobbade på förlaget Egmont, och hon satte mig i kontakt med en redaktör på OKEJ som i sin tur gav mig en hel del enkla och, faktiskt, hyfsat välbetalda skrivjobb på denna smått klassiska "blaska".

Själv köpte jag vartenda nummer av OKEJ under mitten av åttiotalet - enbart för artiklarna och affischerna med Kiss, W.A.S.P. och Mötely Crûe (och inte alls för bilderna på Samantha Fox!).

Hur som helst, på den här tiden - alltså 2007 - gillade kidsen fortfarande en del poppunk och "emo" så jag skrev texter om band som Blink 182, My Chemical Romance och Sum 41. Jag kunde även smyga in en del egna, passande förslag. så det blev även artiklar om Anti-Flag, AFI och...Asta Kask.

Minns att Bonni (Pontén, sång och gitarr) var milt misstänksam innan intervjun och dubbelkollade med redaktören så att det inte var något lurendrejeri utan att det verkligen stämde at OKEJ verkligen ville intervjua just dem. Men, intervjun gick helt okej (!) och efteråt konstaterade Bonni att: "det här var ju ändå ganska normala frågor!".

Sedan dess har jag, för Close-Ups räkning, gjort några fler, lite större, Asta Kask-artiklar. Ett rakt igenom sympatiskt band!

Alkaline Trio (recension)

Alkaline Trio
”E.P.”
Epitaph Records

I dagens smarta, proffsiga musikklimat handlar det ofta om att förvalta och återanvända snarare än att utveckla och förnya. Det gäller inte minst många av de större amerikanska punkbanden med långa karriärer. Och visst, varför ändra ett framgångsrikt koncept? Å andra sidan – utan framåtanda och experimentlusta blir det väl knappast några nya ”London calling” eller ”Today’s empires, tomorrow’s ashes”.

Det för oss vidare till nya ep:n med Alkaline Trio – i min bok ett av 2000-talets bästa band inom den melodiösa punken. Den dystra Chicagotrion är så hemtama i sitt uttryck att de kan med förbundna ögon förena trallvänlig lättillgänglighet med bitterljuvt allvar. Här står basisten Dan Adriano för två av tre låtar. ”Radio violence” är en pigg popdänga medan akustiska ”Smokestack” känns som en trevlig bagatell.

Huvudsaklige sångaren Matt Skibas låt ”Minds like minefields” är snyggt stilsäker, och har en intensiv nerv som skulle kunna varit plockad från deras album ”Agony & irony” från 2008. Med textrader som: ”deployed like a parachute/ you had a hole in you/ as we went tumbling through the sky/ the only thing I’d change/ is the fear and rage/ and the hell I put you through”, är den ett tryggt bevis på att Alkaline Trio fortfarande kan göra utsökt poppunk från mörkrets hjärta. Känslan av upprepning till trots.

(Betyg: 7 av 10)