The War Goes On (recension)

The War Goes On - "Assisted armageddon" (Adult Crash)

"Ungeren blir - I kan rydde Rådhuset!"

Punksen och aktivisterna kring Ungdomshuset på Nörrebro i Köpenhamn förde en hård och utdragen kamp mot myndigheterna, men till sist, i mars 2007, jämnades kåken på Jagtvej 69 med marken. 

Om man som svensk var van vid att gå på spelningar på beskedliga kulturföreningar, kommunala fritidsgårdar eller kommersiella rockklubbar, så var "Ungeren" något helt annat. Ett risigt , men charmigt "renoveringsobjekt" fyllt av politisk graffiti och en aura av anarki. Här frodades punkscenen och under några år i början på 2000-talet var Köpenhamn onekligen Europas punkhuvudstad med formidabelt coola band som Gorilla Angreb, Young Wasteners och Amdi Petersens Armé. Som Hjertestop, No Hope For The Kids och fler därtill. 

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. K-towns punkare har fått ett annat, mindre ungdomshus på Dortheavej - som ligger en bra bit längre ut på Nörrebro. Scenen lever ännu, men riktigt som "förr" blir det nog inte igen. Men, Gorilla Angreb är ju återförenade sedan några år tillbaka och Ronni Dybdahl, sångaren från No Hope For The Kids, spelar numera i grymma The War Goes On som nyligen släppte sitt andra album "Assisted armageddon". Sångaren och textförfattaren stryker omkring på stadens mörka bakgator med tungt sinne. Han kämpar med en dyster samtid, mot hjärnspöken och inre demoner - ständigt på gränsen till sammanbrott. Låttitlar som "Negative" och "Forever fucked" ger förstås en tydlig riktning, och textrader som: "when evening arrives my head is my cell/ it's my little prison/ it's my private hell" kan nog många relatera till.

Musiken påminner förstås en del om No Hope For The Kids - eller som en vresig dragkamp mellan The Wipers och Motörhead. Det är rått, men melodiöst. Stilsäkert utan att vara standardiserat. Enkelt, men inte banalt. Kort sagt - ännu en toppskiva från K-towns bildliga skyttegravar. Mange takk!

(Betyg: 8 av 10)

Lyssna på The War Goes On på Bandcamp!

Det gamla Ungdomshuset på Jagtvej 69.

Q: Världens bästa band? A: Propagandhi!

Vilket är världens genom tiderna bästa band? Jag vet - en i princip omöjlig fråga att svara på, men med kniven mot strupen så...För min egen del skulle The Clash vara ett tänkbart svar. Eller Bad Religion? Eller Propagandhi! 

Jag minns väl när jag hörde det sistnämnda bandet för första gången. Jag stod inne på skivaffären Megahertz på Bäckgatan i centrala Växjö, och provlyssnade Propagandhis nysläppta debutplatta "How to Clean Everything". Det var 1993, jag var arton år och bara dumflinade. Kanske till och med fnittrade exalterat. "Finns det verkligen så här fantastisk musik?". Ja, uppenbarligen!

Sedan dess har jag fanatiskt följt gruppen. Det är väldigt få av de gamla skatepunkbanden som lyckats kasta av sig de bylsiga nittiotalsshortsen och tagit sig in i nutiden med nytänkande och pigga ben. Propagandhi är definitivt ett av dem. Kanadensarna har på tjugotalet införlivat både thrash metal och rasande hardcore till sin flinka melodipunk. På deras "nyare" skivor som exempelvis "Supporting caste" (2009) och "Victory lap" (2017) låter denna blandning briljant. De knivskarpa, politiska texterna har dessutom både humor och hjärta. Hopp och förtvivlan. Med intelligens och musikaliska framåtanda visar Propagandhi att punken idag inte enbart handlar om nostalgi,  likriktning och företagssponsring.

Jag har haft förmånen att se bandet live fyra gånger (Vänersborg 1996, Lund 2008, Göteborg 2013 och Berlin 2018) och har även intervjuat dem tre gånger. Första gången för mitt fanzine Euphony och sedan två intervjutillfällen för Close-Up:s räkning. Bildbevis nedan!

Från Close-Up, 2009

Från Close-Up, 2017

Från Euphony, 1996

För den som vill nörda ner sig i Propagandhi finns det nu goda möjligheter. Bandets sångare och gitarrist Chris Hannah släpper podcasts, covers och andra Propagandhi-relaterade godbitar via Patreon. Man kan även lyssna på ett par nyinspelningar av gamla Propagandhi-låtar - bland annat en slick, åttiotalsdoftande och AOR-aktig version av "A speculative fiction"! På Patreon måste man dock vara "prenumerant" så det kostar några dollar att få ta del av materialet. Finns här för hugade spekulanter:

https://www.patreon.com/jesushchris

Annars har två amerikanska lärare, Keith och Greg, startat podcasten "Unscripted moments: A podcast about Propagandhi" där de i varje avsnitt diskuterar, eller snarare dissekerar, en Propagandhi-låt. Engagerat, påläst och med intressanta gäster. Finns på Spotify:

Unscripted moments: A podcast about Propagandhi

Triss i ny, amerikansk punk!

Uppifrån och ned: Bad Cop Bad Cop, Lawrence Arms, Strike Anywhere.

Plötsligt händer det - som det heter i lottreklamen. Här handlar det dock om en annan typ av högvinst; nämligen en treklöver av nysläppta skivor med modern amerikansk punk. En triss i toppklass. Look out below!

Lawrence Arms: "Skeleton coast" (Epitaph)

När nättidningen Punknews publicerade sina ambitiösa listor över 2000-talets bästa skivor knep Lawrence Arms förstaplatsen i kategorin "Top 100 albums of 2000-2009" med sin platta "Oh! Calcutta" från 2006. Chicagotrion är ett typexempel på ett band som är ett av de viktigaste i den samtida amerikanska punkscenen, men som kanske inte är så välkända här i Sverige.

Hur som helst, bandets nya fullängdare "Skeleton coast" är förstås väldigt bra även den. Det är smart, stundtals lite grovkornig punkrock som med enkla medel skapar minnesvärda melodier "en masse". Besök "Skeleton coast" och dyk ner i de stormande vågorna!

Lyssna på Lawrence Arms Bandcamp-sida!

Bad Cop Bad Cop: "The ride" (Fat Wreck)

Kan man ta punkens mest välanvända (slitna?) whoa whoa-körer och ändå lyckas skapa en av årets bästa låtar? Lyssna på Bad Cop Bad Cops dänga "Pursuit of liberty" och svaret blir ett uppenbart, rungande "ja!". Låten, ett starkt ställningstagande för en human flyktingpolitik, är en av höjdpunkterna på bandets tredje, och kanske bästa, album. Det handlar om stilsäker, solindränkt punkrock från södra Kalifornien.

Bandet har i de båda gitarristerna Stacey Dee och Jennie Cotterill samt i basisten Linh Le inte mindre än tre formidabla sångare, och även om musiken är lättillgänglig så är den allt annat än mesig. Det är bara att, så att säga, enjoy "The ride".

Lyssna på Bad Cop Bad Cops Bandcamp-sida!

Strike Anywhere: "Nightmares of the west" (Pure Noise)

Stora favoriter hos mig. Nu tillbaka med första studioinsspelningen på elva (!) år. Melodiös hardcore med inslag av poppunk och skatepunk, och inte minst - mycket känsla för feeling. Richmond- bandet låter möjligen lite som Rise Against - fast oändligt mycket bättre. 

Sångaren Thomas Barrett har som alltid en vass penna och i refrängen till "Imperium of waste" sjunger han:

"where's the reason?/ where's the liberty?/ do we tie ourselves to this game out of fear or our false idea of power?/ whispered in the ear/ are you sleeping?/ are you waiting for some compromise?/ is their vision hidden in you eyes?".

En lika radikal som förnuftig röst i en galen värld.

Lyssna på Strike Anywheres Bandcamp-sida!