Själv skrev jag för Close-Up mellan 2007-2018 (med ett uppehåll 2010-2011). Tidningen hade många vassa skribenter och en superhängiven redaktion, och då som nu kändes det som en ära att få bidra och vara en liten del av denna monumentala byggsten i den svenska metal- och punkscenen.
Många av mina bandintervjuer gjordes via telefon, men jag minns även mötet med en ölhävande Jerry A (Poison Idea) i Henriksbergs loge, en solig sittning med John Brannon (Negative Approach) med utsikt över Göta Älv samt ett besök i Streaplers gamla studio i Kungälv för ett reportage om Raised Fist. Och jag har fått intervjua många fler favoriter: Propagandhi, Social Distortion och Cock Sparrer. Against Me, NOFX och Agnostic Front.
Close-Up täckte även in en hel del av den svenska punken och här skrev jag om flera av genrens storheter - som KSMB, Charta 77 och De Lyckliga Kompisarna. En artikel som jag minns att jag blev nöjd med var den om Strebers, som jag intervjuade i samband med deras återförening 2015. Jag skulle intervjua både Mikael "Ulke" Johansson (sång och gitarr) och Fredrik "Ztikkan" Blomberg (bas) var för sig, men det tog tid att boka in ett datum med "Ulke" för även de andra medlemmarna i bandet verkade ha svårt att få kontakt med honom. När väl en intervjutid spikades så förvarnade "Ulke" om att han kanske inte skulle svara i telefon när jag ringde upp. Han brukade nämligen somna tungt redan under eftermiddagarna och var sedan i princip oväckbar resten av kvällen. Men han lovade att göra sitt bästa för att hålla sig vaken den aktuella intervjukvällen!
Det lät ju lite udda, och jag vet inte mer om bakgrunden till detta, men "Ulke" svarade i alla fall på avtalad tid och sedan gick intervjun bra. Minns att han var försiktig och eftertänksam, och gav ett vänligt, lite blygsamt intryck. Resultatet blev hur som helst en fem sidor lång artikel (Close-Up #172, april 2015) som ni hittar här nedan.
Och Strebers har fortfarande en särskild plats i mitt punkhjärta. Efter att ha upptäckt punken under tidigt nittiotal genom de gamla, klassiska banden som Ramones, Clash och Ebba Grön (som man kunde läsa om i skolbibliotekets rocklexikon!) så var Strängnäsbandet ett av banden som öppnade dörren till en samtida, mer alternativ och underjordisk punkvärld. Som myllrade av demokassetter och fanzines. Av småskaliga postorderfirmor och obskyra (ibland obscena!) band. Inte minst blev det en avgörande nyckel för att fördjupa mitt eget engagemang inom musiken. Där man gick från att vara ett fan av punk och hardcore till att bli en aktiv del av "scenen". Jag tror knappast att jag är ensam om den upplevelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar