söndag 17 januari 2021

Sekunderna (intervju)


Foto: Tom Forsgren

En poppunk-projektil mitt i prick. Sekundernas ep "Paradiset" från förra året träffade hårt och direkt. Det är avskalat och raka linjer i Umeåbandets musikaliska vardagsrum. Arbetslivets tyngd och den kämpiga samtiden hänger som mörka draperier, men de ljuva popmelodierna släpper in rikligt med ljus. Marked Men och Svart Katt är goda grannar, och även om låtarna rusar förbi så ger musiken ett bestående intryck.

Nu i dagarna släpper Sekunderna sin nya ep "Hjärtat", och sångaren och gitarristen Lars Kyösti svarar nedan på några intervjufrågor.

Hur bildades Sekunderna?

- Vi har spelat med varandra i olika konstellationer under rätt många år. Så när det här bandet började repa ihop 2017 föll det sig rätt naturligt att det blev just vi. Under det första året hette vi Persona och släppte en ep. Det bandnamnet kändes dock lite mörkt, tungt och missvisande när vi spelade poppig punk. Så vi bytte till Sekunderna.

Berätta om nya, kommande ep:n "Hjärtat"! Hur har ni utvecklats edan förra ep:n?

- Det är lite roligt. Alla låtar från "Paradiset" och "Hjärtat" kommer från samma inspelning. Vi spelade in ett gäng låtar på samma gång och då blev det så att vissa väntade vi med att släppa. Dock sticker väl vissa ut mer än andra. Titelspåret "Hjärtat" är ju en väldigt poppig låt. Även låten "De mörka molnen" sticker ut lite. Det är nog vår mörkaste låt hittills - den går ju i moll och har värsta rockriffet.

Umeå har ju en fantastisk punk- och hardcorehistoria - vad har den lokala scenen betytt för er som band?

- De flesta av oss kommer faktiskt inte från Umeå. Tre fjärdedelar av bandet kommer från Piteå i Norrbotten, så vi har ingen direkt koppling till stadens anrika hardcore-historia. Norrbotten hade dock många bra band såsom Breach, Randy, Smackdown, Alpha Transmission Project och XPLEDGEX. Sedan att det finns en scen i norr har så klart betytt väldigt mycket. Replokaler, spelställen, DIY, eldsjälar och inkluderande miljöer är otroligt viktiga i sammanhanget. Senaste åren har klubben Out Of Step hållit DIY-fanan högt i Umeå.

Det som fick mig att börja lyssna på er var det fina omslaget till "Paradiset". Vem gör era skivomslag och vad är tanken bakom dom?

- Han som gör omslagen heter Jani Kaarlela (zerominded på sociala medier). Han har gjort omslag till en del andra Umeåband så som Bad Nerve och Sista Brytet och är riktigt duktig. De enda riktlinjerna vi gav honom var att omslagen skulle påminna om Raymond Pettibons Black Flag-bilder. Tanken var väl att omslagen skulle fånga upp en del av tematiken i våra texter: alienation, tristess och stress. Dock utan att det skulle bli för deppigt. Det har han verkligen lyckats med.

Till sist - vilka var de bästa skivorna som släpptes 2020?

Ditches - S/t.

Lawrence Arms - Skeleton coast

X - Alphabetland

Desire And Her Drunks - Denim

 



tisdag 12 januari 2021

Field Day (recension)



Field Day
"Opposite land"
(Unity Worldwide Records)

En av punkens mest konstiga företeelser är band som, ofta efter bittra strider om pengar och rättigheter, finns i två, konkurrerande versioner. Titta bara på brittiska Sham 69 som dels existerar i en slags "fattigmansvariant" med sångaren Tim V och dels i en "äkta" variant med Jimmy Pursey bakom mikrofonen. När bandet bokades till Pustervik här i Göteborg för några år sedan frågade någon försynt i Facebook-eventet om vilken upplaga av bandet det rörde sig om? "Oj då, det vet jag inte riktigt", svarade arrangören men lovade att forska vidare i saken. Det visade sig förstås vara Tim V-varianten, men det är väl som talesättet säger: "man får nöja sig med det lilla!".

Och i följetongen "gamla punkband som inte kommer överens" måste avsnittet om Black Flag vara ett av de mest fängslande. Smutskastningen har hivats åt alla håll, och det har på 2010-talet som bekant existerat två parallella versioner av det inflytelserika bandet från Hermosa Beach. Gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Greg Ginn leder det märkliga, men "officiella" Black Flag - helt utan andra gamla Black Flag-medlemmar men med skateboardprofilen Mike Vallely på sång. Flera av de andra gamla tidigare medlemmarna - som första sångaren Keith Morris och basisten Chuck Dukowski - har å sin sida istället spelat de ikoniska låtarna under namnet Flag. Bandet spelade på Way Out Wests klubbprogram 2016 och frågar du mig så är väl Flag det närmaste man kommer ett "riktigt" Black Flag i modern tid.

Här hemma i Sverige kan väl ingen ha missat det stora "KSMB-bråket" som till och med nått både Aftonbladet och TV3:s "Trolljägarna". Tjafset har i sin tur lett till att sångarna Michael Alonzo och Steppan Guiance kör vidare med KSMB (med stundtals pinsamt resultat, tyvärr) medan Johan Johansson spelar de klassiska låtarna under det förvisso fyndiga namnet KSM3. "Att de bara orkar?!", är det lätt att fråga sig.

Nästan ännu mer förvirrande blir det när mer obskyra band drabbas av samma företeelse.Gamla hardcorebandet Dr.Know, från Oxnard, Kalifornien, spelar fortfarande då och då, men för några år sedan dök originalsångaren Brandon Cruz upp med bandet Know - som också gjorde anspråk på rätten att få framföra bandets stökiga låtar. Rätt eller fel - who KNOWS?!

Nåväl. Nu har även ett av mina favoritband, Dag Nasty, fått ett "syskonband". Ingen elak tvilling den här gången, för det verkar inte ligga någon osämja bakom bildandet av Field Day. Tongivande i denna nya konstellation är sångaren Peter Cortner och basisten Doug Carrion som spelade med Dag Nasty under några år på åttiotalets senare hälft och var del av albumen "Wig out at Denko's" (1987) och just "Field Day" (1988). Och som sagt, inga kända bråk har lett fram till bildandet av bandet, utan det ska vara praktiska och tidsmässiga skäl till att duon Cortner och Carrion inte ryms i den återförenade originalsättningen av Dag Nasty. Då fick det alltså bli ett nytt band istället.

Field Day spelar dock inte bara gamla Dag Nasty-hits, och släppte nyligen en tolvtums ep med nytt material. Gruppen, med Los Angeles som hemort, har här tagit ett litet steg framåt och känns mer trygga i sitt uttryck än på den något hårdare, men rätt skakiga debutsingeln som kom ut tidigare i år. 

I inledande "One song" ställer Cortner den eviga frågan om: "can one song still make the difference?" och svarar delvis själv att han i alla fall har: "two chords to say/ hope isn't gone". Det handlar om habil, melodiös (hardcore)punk, men Field Day har överlag lite svårt att höja sig över mängden och nog saknas Brian Bakers gitarrmagi. Just "One song" låter faktiskt ruggigt lik Pennywise och det ger väl inte direkt några extrapoäng i min bloggbok.

Skivomslaget återanvänder den ikoniska symbolen från "Wig out at Denko's" och det blir faktiskt lite Dag Nasty-stämning till slut. I "Waiting for a miracle" visar Field Day upp en mer dynamisk sida och skruvar upp känsloläget ett par grader. Mer sådant till nästa gång!
(betyg: 6 av 10)