Jag gick på min första punkspelning 1990. Det engelska bandet Mega City Four skulle spela på Uffes Källare i Växjö, och jag skulle vara där. Jag var femton år och huvudstupa förälskad i Sex Pistols, Ramones och Clash. Ingen av mina kompisar i det lilla samhället där jag bodde var intresserade av punk så jag var tvungen att gå ensam.
Sagt och gjort - min mamma skjutsade mig till konserten direkt efter min tennisträning, och jag var på plats i god tid. I väldigt god tid. När Mega City Four gick upp på den minimala scenen var det bara jag och kanske två personer till i publiken. Bandet skyndade sig igenom två, snabba punkpoplåtar och gick sedan av scenen med orden: "we'll be back in two hours!". Jag minns att jag tänkte: "vad fasen, var det här allt?", innan jag insåg det uppenbara - jag hade precis sett bandets soundcheck! Oh dear, ytterligare två timmars väntan. Helt själv. Som tur var sålde de Festis och Kexchoklad på spelstället.
Hur som helst, Mega City Four blev direkt ett nytt favoritband och när jag idag, trettio år senare, lyssnar på Farnborough-bandet slås jag över hur bra det låter. Och inte bara av nostalgiska skäl. Med melodier lika träffsäkra som ett avslut från Gary Liniker, känns Mega City Four sorgligt underskattade och bortglömda. Gruppen la ner verksamheten 1996, och sångaren Darren "Wiz" Brown avled tragiskt nog tio år senare efter att ha fått en blodpropp i hjärnan.
Länk till Mega City Fours singelsamling "Terribly sorry Bob" (1991)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar