The Dynamite på Cafe Bar Mokka i Thun, Schweiz (2007)
Mellan åren 2002-2010 sjöng jag i punkrockbandet The Dynamite. Vi gjorde vår första spelning på Meeths Salonger här i Göteborg under våren 2003 och vår sista spelning i norska Halden i mars 2010. Vi körde punkrock i den gamla skolan med möjliga (mögliga?) passningar till Dead Kennedys, New Bomb Turks och The Damned. Och några skivsläpp blev det allt. Först en split 12" med småländska The Confession (med folk som senare bildade band som Tysta Mari och Sista Sekunden) och sedan två album - "Corrupted sound waves" (2007) och "Greedy hands" (2010).
The Dynamite var förstås också ute och spelade en del, och gjorde flera kortare vändor neråt Europa. Våren 2007 besökte vi Tjeckien och gigade i Prag, Liberec och Napajedla. Spelningen i Liberec var på ett Folkets hus-liknande ställe med total öststatskänsla, en svensk skolklass dök upp i publiken och efteråt stack arrangören till oss ett "enormt" gage motsvarande 175 (!) svenska kronor med motiveringen att: "it will buy you enough gas to get to the next city". Man bara: "Eh...ok, thanks...I guess?". Punklivet kunde vara hårt, men underbart ändå på något sätt!
Anmärkningsvärt var också att vi serverades exakt samma punkgryta vid alla de tre tjeckiska spelningarna. Den var dock väldigt god - en välkryddad, gulasch-inspirerad gryta med sojaköttsbitar. Men att de så exakt lyckats pricka in samma smakbild på samtliga spelställen var lite konstigt. När man sedan såg att maten förvarades i likadana, stora och gröna militärgrytor, så kunde man inte låta bli att fundera: "tänk om det faktiskt är samma punkgryta som skickas runt mellan spelningarna i Tjeckien!?" Likt en magisk surdeg vandrar den runt och fylls på med ingredienser allteftersom. Så måste det vara! Och vem vet, kanske lever denna punkgryta kvar än idag? Förmodligen i någon frysbox i Prag. Den bidar sin tid. Väntar och hoppas på ett uppvaknande. Att snart, snart få tina upp. Värmas och återigen mätta ett hungrigt band på turné.
Hur som helst! Mina forna bandkamrater John och Christian spelar numera i Trubbel, medan Peter lirar med Fredag den 13:e. Under The Dynamite-tiden lyckades vi i alla fall göra några dugliga punkdängor, och två av dom kan avnjutas via Spotify-länkarna nedan. Smaklig måltid!
- Det är skillnad när man inte lever på det, men vi lever för det. Det känns gött faktiskt.
Per Stålberg sitter på uteserveringen till stamstället Enoteca Maglia och funderar över läget och livet med sitt band Division Of Laura Lee. Det är tryckande sommarvärme och åskan mullrar över Majorna. Sångaren och gitarristen fortsätter:
- När man hållit på i tjugotre år och när man gjort så mycket spelningar och försökt - kämpat är ett bra ord - så kom vi till en brytpunkt 2010-2011 där vi kände att: "fan, vad svårt det här är!". Karriären hade planat ut. Det gick inte uppåt längre. Visst, vi kunde turnera i Tyskland och så, men var väl tvungna att göra två hundra spelningar om året för att kunna leva på det. Men styrkan var att vi då bestämde oss för att bandet inte skulle handla om karriärstänk. Utan tycker vi att det är kul - och är vi bra framförallt - då kommer vi att fortsätta. Det är jag helt säker på. Och jag tycker att skivan vi har knåpat ihop nu är fantastisk.
Skivan heter "Apartment", är bandets femte fullängdare och släpps i augusti. Göteborgsbandet (ursprungligen kommer de från Vänersborg) har med sin taggtrådskäkande indierock/post-hardcore lyckats hålla sig högst relevanta. Trots att man numera skyndar långsamt.
- Vi har jobbat på den i rätt många år, säger Per om kommande albumet. På de tidigare skivorna har vi ändå haft någon tanke om att få med någon låt i radio - att ha någon "hit" - och det blev bara forcerat. Det spelar ingen roll om vi får en hit, det är inte det som folk vill höra. Så det tog ungefär ett år i låtskrivarprocessen innan vi fattade hur vi skulle göra skivan. En sak som genomsyrar hela skivan är att den är otroligt kompromisslös. Framförallt för ett band som funnits i tjugotre år. Det känns så nära en "AC/DC-skiva" som vi någonsin kommer att komma med Division O Laura Lee. Den är otroligt okomplicerad och egentligen ett steg tillbaka till den noiserock vi började med - fast självklart är vi väldigt mycket bättre på det nu. Det handlar mest om att förmedla en känsla och energi. Vi sa att: "skit samma om det inte finns någon refräng i den här låten - refränger är överskattade!". Det var fritt. Men framförallt var det fokus på att förmedla energi. Och det är egentligen det jag vill syssla med i all musik jag gör.
Även om inte just Division Of Laura Lee längre betalar räkningarna, så är Per Stålbergs värld fylld av musik. Till vardags jobbar han sedan många år tillbaka som producent i Welfare Sounds-studion, och har där gjort skivor med Bombus, Troublemakers, The Lurking Fear och många fler. Tillsammans med några kollegor driver han även Welfare som ett skivbolag och huserar band som Terra, Beverly Kills och Tomma Intet. Och numera ligger även Division Of Laura Lee på det egna skivbolaget. Musik, musik och ännu mera musik, alltså.
- Jag har egentligen aldrig haft något "break" från musiken utan alltid varit så inne i det, säger han. Det är en så stor del av mig, och är minst lika viktigt för mig nu som då - fast på ett annat sätt idag än när man var yngre. Det är ju mitt jobb. Ibland kan det vara tråkigt att jobba en hel dag i studion och försöka vara kreativ och komma på coola idéer till något band som man producerar. Och sedan ska man åka och repa och göra samma sak med sitt eget band. Det kan vara svårt, det är tufft. Men jag har aldrig ifrågasatt mitt musicerande, och musiken är precis lika viktig som den alltid har varit. Det sker ju något när man kommer över en viss ålder - jag turnerar inte hela tiden eller flackar omkring. Jag är ju hemma mest. Och spelar mycket gitarr faktiskt. Men när man var ung hann man ju på ett år gå igenom tre, fyra olika musikstilar, sju band och arton demos. Nu överdriver jag självklart, men idag hinner du knappt tänka på att starta ett band och så har ett helt år gått. Man jobbar annorlunda tidsmässigt, men lusten finns absolut kvar.
Förutom Division Of Laura Lee så sjunger Per i hardcorepunkbandet Pablo Matisse, som han har tillsammans med bland andra Ian Persson (ex Soundtrack Of Our Lives). Och det blir även lite tid över till fruktstund (!).
- Ny Pablo Matisse-skiva är på G och jag ska släppa musik med ett band som egentligen varit mitt soloprojekt men som nu är ett band som heter Fruits. Det kommer också under hösten. Bandnamnet är så jävla dåligt att det är bra. Det var någon som tyckte att vi skulle heta "Per like the fruit", för ofta när jag är utomlands och folk ser mitt namn så säger de: "Pöör"? Och jag: "No, it's Per - like the fruit!". Det blev lite av ett skämt. Men nu heter vi Fruits och spelar någon form av söt indiepop med gubbkänsla. Det är låtar som jag absolut inte tyckte passade in någonstans, men så började jag spela dem med några gamla polare och det blev svinbra. Vi har gjort tre spelningar på åtta år och inte gjort något väsen av oss. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är en blandning av David Bowie och Flaming Lips, med någon form av punknerv.
Men tillbaka till Division Of Laura Lee. När nya albumet "Apartment" släppts hade bandet hoppats på att komma ut och spela igen, men nu är allt förstås oklart.
- Vi hade tänkt att göra någon turné när skivan kommer, men det sket ju sig på grund av Corona. Vi får se vad som händer. Det blir väl kaos sedan när allt öppnar och band ska börja turnera igen. Tyvärr tror jag att många klubbar kommer att vänta och se vad de kan få. Annars får vi ha is i magen och vänta tills det lugnat ner sig. Men förhoppningsvis är vi igång och spelar igen i alla fall nästa sommar. Men vi kommer säkert att dyka upp på något gig här i Sverige redan i höst.
