Hårdgnissel (intervju)

Foto: Christel Schröder

Borgerlig Begravning! Punk-Jon! Jönzzonligan! De glada hurraropen över en ny generation (väldigt) unga punkband har ekat över Punksverige den senaste tiden. Med all rätt förstås - nog behövs det nytt blod i en genre där det lätt blir lite väl gubbigt och nostalgiskt. I min värld handlar i alla fall punken om att vara aktiv och att få saker och ting att hända, snarare än att dricka sitt kaffe i en mugg med Dead Kennedys-tryck - även om det sistnämnda förstås också kan vara trevligt!

Ett annat riktigt bra, ungt punkband - som verkligen känns "här och nu" - är Sundsvalls Hårdgnissel. I våras släppte de sitt andra album, "Schack matt!", som är fyllt med befriande, ärlig punk som rör sig någonstans mittemellan "Vägra raggarna benzin"-samlingarna och Matriarkatet. Fantastiska låten "Kråkpsykos" - om att lämna en outhärdlig vardag i ett kvävande samhällssystem för att istället leva bland fåglar - är bara en av flera höjdpunkter på skivan.

Hårdgnissel består av Vera Ördell (sång, gitarr), Manfred Linde (bas) samt Simon Semb (trummor), och bandmedlemmarna hjälptes åt att svara på intervjun nedan.

Hur träffades ni i bandet?
Manfred: Jag, Vera och Annie träffades 2015 när vi var 14-15 på en grej som heter "Summer rock" som är typ en musikkurs där man får spela i olika ensembler baserade på ens musikpreferens. Vera var i en annan grupp än mig och Annie, men hon tyckte att vi såg tuffa ut så hon berättade att hon hade en replokal i sin källare och frågade om vi ville prova att spela med henne. Två år senare när Annie hade slutat så besökte jag och Vera Summer rock som åskådare och där såg vi Simon spela med sitt band Psychedelic Bananas, och då frågade vi honom om han ville spela med oss och sedan har det varit vi tre sedan dess.

Hur tycker ni att ni har utvecklats på nya albumet "Schack matt!" - i jämförelse med första skivan?
Vera: För det första så har vi blivit bättre rent tekniskt. Och sedan "Befodran till härligheten" (2017) kom ut så har vi i bandet också blivit mer politiskt aktiva, och det märks på texterna. På den förra skivan skrev vi mest bara det första som kom upp i huvudet, oavsett om det var bra eller dåligt. Texterna på "Schack matt!" är mer genomtänkta. Vi har också jobbat mer med gitarrstämmor på den nya skivan, något vi inte gjorde alls på första.

Vad kan ni berätta mer om bakgrunden till låttexten till "Macho jävla hockeykillar, sluta sjunga Queen"?
Vera: Den handlar om precis det som låttiteln säger. Queen är ett sånt extremt bra band, och det är synd att låtar som "We are the champions" och "We will rock you" har börjat associeras med endast sport. Det här är kanske att generalisera, men det känns som att hockeykillarna vi sjunger om ofta kan vara både lite rasistiska och homofobiska, och det är ironiskt när man som Queen-fan vet att Freddie Mercury både var invandrare från Tanzania och bisexuell.

Hur ser ni på Sundsvalls punkhistoria med band som Massmedia, Pizzoar och Vacum?
Manfred: Det är såklart väldigt roligt, vi släppte ju en Vacum-cover på Massproduktions Spotify-julkalender förra året, där förutom Vacums medverkande även fanns låtar av medlemmar från både Massmedia och Pizzoar. Redan 2016 spelade vi "Vad har du gjort" live tillsammans med Mats från Vacum. Vi har också spelat tillsammans med både Vacum och Pizzoar. Tyvärr har vi inte spelat med Massmedia, vilket är synd eftersom det kanske är världens (eller åtminstone Sundsvalls) bästa punkband, förutom oss så klart.

Musikscenen är ju i stort sett på "paus" just nu, men har Hårdgnissel några särskilda planer framöver?
Simon: Det som är nästa grej för oss är att få ut "Schack matt!" på fysiskt format (VINYL!!!), vilket vi hoppas att allmänheten ska få ta del av riktigt snart. Sen har vi ett par spelningar som skulle ägt rum nu i maj, men blev framflyttade till hösten. Så nu gäller fredag 4 september på Pipeline i Sundsvall, och 5 september på Kafé 44 i Stockholm, vilket vi är aspeppade på. Och med tanke på hur sugna vi är på att giga just nu så kan det med säkerhet sägas att dessa spelningar kommer att bli grymma!

Lyssna på "Kråkpsykos" här!

X (recension)

X
Alphabetland
Fat Possum

"This is how bonds & alliances were made & broken. This is how a bunch of outsiders, fuck-ups & loners turned into a bohemian, punk-rock community. People exchanged stories of where they came from, crazy shit they had done in their young lives, ideas of what was & was not cool or what was or wasn't punk rock. It was like going to the strangest, coolest graduate school of music, art & life, even though every one was just fucking around & having a wild time"

Ovanstående rader är hämtade från boken "Under the big black sun - a personal history of L.A. punk" där bland annat John Doe, sångare och basist i X, berättar om just denna mycket speciella musikrevolution i "änglarnas stad". Band som The Germs, Screamers och Weirdos, Fear, Black Flag och X tände en gnista som skulle brinna i evigheternas evighet.

Just det här avsnittet i boken är hämtat från ett kapitel som handlar om en lägenhet där den andra X-sångaren Exene Cervenka och hennes väninna Farrah Fawcett Minor huserade. Lägenheten på Santa Monica Boulevard, mitt i hjärtat av "the gay hustler district", låg tvärsöver gatan från viktiga spelstället The Starwood och blev en välbesökt mötesplats för punkarnas för- och efterfester.

X var ett av Los Angeles tidiga punkband som inte bara tog täten utan även tog sig vidare framåt. Med lekfullhet, stor känsla för feeling och maximal coolhetsfaktor sköt de i höjden och flög förbi punkens råa ursprung. Stil, finess och ett slags, i brist på bättre ord, konstnärlighet genomsyrade allt som X gjorde och deras tre första album, "Los Angeles" (1980), "Wild gift" (1981) och "Under the big black sun" (1982), har en självklar plats bland den amerikanska rockmusikens hörnstenar.

I år är det alltså 40 år sedan den ikoniska albumdebuten kom ut, och då passar X, som turnerat en hel del i hemlandet de senaste åren, på att släppa ny musik. "Alphabetland" är veteranernas första studioalbum på 27 år, och det är faktiskt ett vitalt band vi får höra. Inledande titelspåret framförs på klassiskt X-manér och visar att det finns en del magi kvar i John Does och Exene Cervenkas patenterade sångsamarbete. Den fina formen fortsätter i "Free" där den eviga rockern Billy Zoom briljerar med bländande gitarrspel. I "Water & wine", som handlar om de ekonomiska klyftorna i hemlandet, rör sig Los Angeles-bandet mot den femtiotalsrock som också varit en viktig del av deras sound. Skivans enda riktiga bottennapp kommer med "Strange Life" där kvartetten fastnar i tungrodd bluesrock.

"Alphabetland" består dock inte bara av nyskriven musik. Albumets två mest punkiga stunder härstammar också mycket riktigt från bandets tidiga dagar. "I gotta fever" - om lust och besatthet - hette i sin ursprungliga form "Heater" och släpps här i nyinspelad version och med uppdaterad text. Snabba utbrottet "Delta 88 nightmare" spelades först in under "Los Angeles"-inspelningen och var faktiskt tilltänkt att bli en första singel, men bandet blev missnöjda med resultatet och låten hamnade i malpåse. Sist, men inte minst ger X låten "Cyrano deBerger's back" en ny chans. Låten kunde höras på albumet "See how we are" (1987), men finns också inspelad på kompisarna i Flesh Eaters grymma platta "A minute to pray, a second to die", som släpptes redan 1981. På nya skivan ger X låten en fin touch av soul, funk och doo wop, och sträcker sig naturligt bortom punken.

"Alphabetland" är väl värt ett besök. Häng med du också.

(betyg: 7 av 10)

Gästlistan: Andy (Satanic Surfers, Andy The Band)

Andy på bas med Satanic Surfers, Pustervik, Göteborg, november 2018 (foto: Berta Axelsson Ojeda)

Intensity, HDHC fanzine och Terrible Feelings. Vem där - som de säger i "På spåret"? Instigate Records, Andynackan och Sista Sekunden. Vem där? Jo, Andy Dahlström förstås! Denne glade Malmöbo spelar numera framförallt med Satanic Surfers och "solobandet" Andy The Band. Här nedan delar han med sig av några sina favoritskivor just nu. Pepp!


Fetish: Take the knife (7", 2018)
"Supergrupp med medlemmar från Poison Idea och Long Knife. B-sidan är en cover av Love, helt fantastiskt."

Antillectual: Covers (7", 2020)
"Från Nederländerna. Lite åt Propagandhi-hållet. Här kör de covers på Nerves, Police, Iggy & The Stooges och Ramones."

Elvis Presley: Harum scarum (LP, 1965)
"En lite mer low-key platta, nästan calypso, dock med hans banala machotexter."

Big Mess: Try to enjoy it (LP, 2017)
"Dansk artsy punk. Otroligt imponerande arrangemang och fortfarande med den där ettriga nerven. Som om Hüsker Dü och Belle & Sebastian och Amdi Petersens Armé fått barn kanske?"

Sheer Mag: Need to feel your love (LP, 2017)
"Alla känner väl till detta bandet? Fantastisk rock med ena foten i punken och andra i Jackson 5. Detta är första lp:n och deras bästa. Innan dess gjorde de några obskyra singlar som har sjukt bra tunes men överdrivet crappy sound. Sen kom denna pärla, och efter det har glöden slocknat lite tycker jag. Men "Expect the bayonet" är en tidlös banger!"

Satanic Surfers kör en livestream från KB den 13:e juni. Kan bland annat ses på Kulturbolagets Facebook och bandets egna Facebooksida. Andy berättar också att skatepunkveteranerna har nio nya låtar färdigskrivna för framtida bruk.

Även Andy The Band har nya låtar på gång som ska spelas in i Studio Motion hos Tommy Tift (Vånna Inget, True Moon) nu i juni. 

Get Up & Go'ers

Elvagården, Växjö, 1999 (foto: Klas Sivertsson)

Jag minns svettiga repningar, slagord och lycklig trolldans.
Jag minns halvhöga hardcorehopp och höghastighetsfärder på E4:an.
Jag minns spelningar i avkrokar som Hyltebruk, Sveg och Moheda.

Jag minns politiskt engagemang, Sick Of It All-covers och risiga Volvo 245:or.
Jag minns klistermärksprydda distrobackar och standarformulerade fanzines.
Jag minns turnéer med Section 8 med Onkel Kånkel spelandes i bilstereon.

Jag minns Uffes Källare, dåliga tatueringar och pizzor utan ost.
Jag minns Skylten och Köpenhamns exotiska ungdomshus.
Jag minns lokaltidningsrubriken ”Spelar för att förändra världen”.

Jag minns allsångsfingrar, vegangrytor och replokalsfester i Club Latino.
Jag minns Säljeryd och Kråkenäsryd.
Jag minns artiga medelklassungdomar som hittade ett uttryck.

Jag minns.

(Skrev texten ovan för några år sedan till bloggen Back Then. Den handlar om Get Up & Go'ers - ett hardcoreband som jag "sjöng" i under åren 1996-2001. Vi gjorde runt 120 spelningar i sju olika länder och släppte sex stycken skivor. Good times!)

Skylten, Linköping, 1998 (med Randy)

Åbo, Finland, 1999 (med Section 8)

Ungdomshuset, Köpenhamn, 1999 (med Section 8, Birdflesh och Amdi Petersens Arme)

Uffes Källare, Växjö, 1999 (med Birdflesh och Bobbit)

Days N Daze (recension)

Days N Daze
"Show me the blueprints"
Fat Wreck Chords

Den bästa musiken är ofta den som på ett eller annat sätt förmedlar en känsla av att livet kanske, någonstans, kan vara större, vackrare, varmare. En känsla av att vi kan bättre och vill mer. Allt detta förmedlar amerikanska folkpunkarna Days N Daze.

Efter en rad do-it-yourself-släpp tar gruppen på sitt åttonde (!) album hjälp av NOFX-sångaren Fat Mikes skivbolag Fat Wreck Chords, vilket förstås kommer att öka deras exponering. Och funkar punk utan både elgitarrer och trummor på en bredare publik? I Days N Dazes fall tror jag absolut det. Houston-bandet öser på med sin "trashgrass" - och trakterar tvättbräda, banjo och "gut bucket"-bas. Med mera. Det är frisinnat "raj raj", men med fokus och en hel det starka låtar. La-la-la-körerna i refrängen till "Libriyum" skulle kunna bli en allsångsfavorit lite varstans - från den tyska squaten till de gamla skatepunkarnas återträff. Via den traditionella irländska puben.

"Show me the blueprints" genomsyras också av längtan efter ett bättre liv i en bättre värld. Trots att drogberoende och kasst psykiskt mående sätter käppar i hjulet, så fortsätter man att kämpa. Leta och längta. I "None exempt" sjunger man att:

"...the world we exist within/ 
rigged to forgive the men/ 
holding the knives to our troats". 

För att i "My darling dopamine" belysa hur svårt det kan vara att hantera livet i ett ruttet system:

"when reality folds in on itself/ 
you're the exemplary blueprint of poor mental health/ 
there's only so much that one mind can take/ 
sometimes life's overwhelming we need an escape".

En stor del av Days N Daze är även sångsamarbetet mellan Whitney Flynn och Jesse Sendejas. Deras skitiga röster vävs organiskt samman i snabbt ordrabblande. Ibland gör det högt uppskruvade tonläget och tempot att det blir lite "Piff och Puff" över det hela, men överlag funkar det fint. För "Show me the blueprints" är en uppfriskande platta. I avslutande låten "Goodbye Lulu pt.2" lyfter trumpeten och den vilda "If I should fall from grace with God"-känslan Days N Daze högt över mainstreamkulturens bedövande ytlighet.

(betyg: 7 av 10)

Fotnot: Days N Daze var inbokade på den ambulerande "Punk in drublic"-festivalen som skulle gjort ett stopp i Malmö i juni, men som nu har flyttats till 2021 istället. Även NOFX, Circle Jerks och Face To Face med flera ingår i line-upen.