Speed rules! - Fyra amerikanska harcorepärlor

Special Forces

Lyle Preslars bisvärmssurrande ackord, Brian Bakers magiska basgång och Jeff Nelsons rullande virvel. Och så - som en blixt från oklar himmel - Ian MacKayes ikoniska gapande: "what happened to you?/ you're not the same!". Så rått, så rätt. Så omedelbart och ostoppbart.

Mitt första möte med Minor Threat och deras låt "Filler", hemma hos min klasskompis Pelle på Teleborg i Växjö, var ett av de där ögonblicken. Att säga att det förändrade mitt liv känns väl lite pretentiöst - även om det säkert gjorde det i vissa avseenden. Framförallt definierade det där ögonblicket min musiksmak, och kärleken till gammal, snabb amerikansk hardcorepunk rostar, som man säger, aldrig. Och nästan trettio år senare finns det, otroligt nog, fortfarande en massa att upptäcka inom genren. Hur mycket man än bökar och gräver i den tidiga amerikanska hardcoremyllan så verkar det alltid dyka upp "nya" band med den där alldeles särskilda, hektiska energin.

Här är en fyrklöver med nya bekantskaper för min egen del:

Sick Pleasure (San Fransisco)

Elakt, våldsamt, degenererat. När hardcorepunken visade sitt uppkäftiga tryne över Amerika var det ett högljutt, men småskaligt, uppror mot det etablerade samhället och en oförstående vuxenvärld. Västkustpunkarna i Sick Pleasure sträckte, med låttitlar som "Speed rules", "I wanna burn my parents" och "I don't play pretty music", ett stöddigt långfingret i rakt i ansiktet på "fienden". Tydligt influerade av tidiga Black Flag, Circle Jerks och The Germs gjorde bandet enkelt, men underbart punkös - bäst illustrerat av den självbetitlade sjutums-ep:n nedan.

Sångaren Nicki Sicki drog senare till Houston och anslöt sig Verbal Abuse.

Code of Honor (San Fransisco)

När Sick Pleasure stod utan sångare bildade resterande medlemmarna det nya bandet Code of Honor tillsammans med vokalisten Johnithin Christ. 1982 medverkade man på Alternative Tentacles samlingsskiva "Not so quiet on the western front", släppte den egna singeln "What are we gonna do?" (länkar nedan!) samt en split-LP med just Sick Pleasure.

Här handlar det om politisk hardcorepunk/skaterock i stil med Th' Inbred och JFA. Det är flyhänt och frisinnat. Och textrader som dessa (från låten "What are we gonna do?") är förstås fortfarande ruskigt aktuella:
"how do you kill a monster that's been alive too long/ a war machine/ a human devaluator/ pumping lies/ still going strong".

När Code of Honor gav sig ut på USA-turné med "stora" Fear så hoppade de sistnämnda snart av turnén. Bandets frontman hade nämligen blivit erbjuden en roll i filmen "Flashdance"!

Special Forces (Berkeley)

"I had sorta half-half wanted to be in a band doing something like singing or something"

Citatet ovan, signerat Special Forces-sångaren Orlando Xavier, visar tydligt på anspråkslösheten inom punken och att många band bildades på rätt lösa boliner. Intervjuklippet är med i den matiga dokumentären "Turn it around: The story of East Bay punk" (2017), där Special Forces passerar revy som en parentes (om än en viktig sådan!) i Bay Area-scenen som några år senare skulle kulminera med band som Operation Ivy, Green Day och Jawbreaker.

Special Forces släppte sin starkaste platta, "World domination", 1984. En skiva fylld av stilsäker, högkvalitativ US HC. Tretton låtar på arton miniter! Pang på rödbetan!

White Trash (Boulder/Denver)

Ungdomens längtan bort är evig. När James Clover var sjutton år var han desperat över att få lämna hemstaden Boulder. Den unga punkfantasten drog till Los Angeles där han fick se band som Black Flag och Circle Jerks. Allt var dock inte frid och fröjd i den stora metropolen, och ett par år senare återvände han till Colorado och bildade White Trash.

I Amerikas "heartland" var de lokala punkscenerna ofta små och marginella med några få kämpande eldsjälar, och för White Trashs del blev det bara en enda vinylutgåva - ep:n "Wake up! från 1983. Men vilket guldkorn! Stökig, tidstypisk hardcore punk som för tankarna till band som Deep Wound och SOA. Och med texter kring klassiska ämnen som krig, nazister och Ronald Reagan så vet man att man är "hemma"!

Close-Up, Strebers och en öppnad dörr

Den 23:e september förra året kom det trista beskedet att Close-Up Magazine, landets bästa och hårdaste musiktidning, skulle lägga ner verksamheten efter 28 år. Oundvikligt med tanke på läget i den moderna musikbranschen, men likväl en sorglig nyhet.

Själv skrev jag för Close-Up mellan 2007-2018 (med ett uppehåll 2010-2011). Tidningen hade många vassa skribenter och en superhängiven redaktion, och då som nu kändes det som en ära att få bidra och vara en liten del av denna monumentala byggsten i den svenska metal- och punkscenen.

Många av mina bandintervjuer gjordes via telefon, men jag minns även mötet med en ölhävande Jerry A (Poison Idea) i Henriksbergs loge, en solig sittning med John Brannon (Negative Approach) med utsikt över Göta Älv samt ett besök i Streaplers gamla studio i Kungälv för ett reportage om Raised Fist. Och jag har fått intervjua många fler favoriter: Propagandhi, Social Distortion och Cock Sparrer. Against Me, NOFX och Agnostic Front.

Close-Up täckte även in en hel del av den svenska punken och här skrev jag om flera av genrens storheter - som KSMB, Charta 77 och De Lyckliga Kompisarna. En artikel som jag minns att jag blev nöjd med var den om Strebers, som jag intervjuade i samband med deras återförening 2015. Jag skulle intervjua både Mikael "Ulke" Johansson (sång och gitarr) och Fredrik "Ztikkan" Blomberg (bas) var för sig, men det tog tid att boka in ett datum med "Ulke" för även de andra medlemmarna i bandet verkade ha svårt att få kontakt med honom. När väl en intervjutid spikades så förvarnade "Ulke" om att han kanske inte skulle svara i telefon när jag ringde upp. Han brukade nämligen somna tungt redan under eftermiddagarna och var sedan i princip oväckbar resten av kvällen. Men han lovade att göra sitt bästa för att hålla sig vaken den aktuella intervjukvällen!

Det lät ju lite udda, och jag vet inte mer om bakgrunden till detta, men "Ulke" svarade i alla fall på avtalad tid och sedan gick intervjun bra. Minns att han var försiktig och eftertänksam, och gav ett vänligt, lite blygsamt intryck. Resultatet blev hur som helst en fem sidor lång artikel (Close-Up #172, april 2015) som ni hittar här nedan.

Och Strebers har fortfarande en särskild plats i mitt punkhjärta. Efter att ha upptäckt punken under tidigt nittiotal genom de gamla, klassiska banden som Ramones, Clash och Ebba Grön (som man kunde läsa om i skolbibliotekets rocklexikon!) så var Strängnäsbandet ett av banden som öppnade dörren till en samtida, mer alternativ och underjordisk punkvärld. Som myllrade av demokassetter och fanzines. Av småskaliga postorderfirmor och obskyra (ibland obscena!) band. Inte minst blev det en avgörande nyckel för att fördjupa mitt eget engagemang inom musiken. Där man gick från att vara ett fan av punk och hardcore till att bli en aktiv del av "scenen". Jag tror knappast att jag är ensam om den upplevelsen.

Vidro (intervju)

(Foto: Ia Hammar)

Skevt, intensivt och med en egensinnig nerv. Vidros hardcorepunk river, sliter och berör. Med svävande, darriga gitarrer och ilsket korthuggna textrader var bandet albumdebut "Allt brinner" (2019) ett stort utropstecken. Något som även Manifestgalans jury höll med om och tilldelade Vidro pris för "Årets punk".
- Vi är generellt nöjda med "Allt brinner", skriver bandet i mailintervjun. Det finns alltid något man kanske vill förändra, förstärka eller förbättra i efterhand men vi är väldigt nöjda med skivan som helhet.

Bandets texter speglar en mörk samtid med ångest, motsättningar och växande fascism. Ser de några positiva, hoppingivande och rörelser som motvikt till detta?
- Ja, mitt i all bedrövelse över samtiden så finns det goda tecken och gott hopp om motstånd och motvikt mot allt som trycker ner en. Bara en sån enkel sak som att få se bra band spela live eller hitta nya band i någon skivaffär eller på nätet så märks det att man inte är ensam i sin förtvivlan. Det finns många andra som känner något liknande, uttrycker det på sitt sätt och vill åstadkomma en förändring. Det finns gott om motståndsfickor över hela världen, och ofta behöver man inte ens leta särskilt långt bort heller. Det finns ofta bra motståndskrafter inom nära räckhåll.

Vidro sammanstrålade i Stockholms underjordiska punkkloaker för några få år sedan. Bandet består av Vendela Engström på sång, gitarristen Lucas Lima (även i Diagnosis? Bastard!), basisten Melody Almroth (även i Data Control, Bad Nerve och Trots) samt trummisen Staffan Fagerberg (som tidigare spelat i Huvudtvätt och Kurt i Kuvös - med mera).
- Lucas och Melody ville starta ett nytt band vid sidan av sina andra band och för att det fanns många låtidéer som väntade på att användas. När sen Vendela kom med så fick låtarna en klar form så att det var lätt för Staffan att hoppa in som sista medlem. Våra bakgrunder har likheter eftersom alla har varit akriva inom punkvärlden och spelat i flera band, men Lucas är ifrån Belo Horizonte i Brasilien, Melody ifrån Portland, USA. Vendela är uppvuxen i Handen och Staffan i Skänninge.

I dagens kommersialiserade kulturlandskap, där även många punkband huserar på de etablerade rockklubbarna, får punkens do-it-yourself-scen ändå ses som en viktig utpost för den alternativa och icke-vinstdrivande musiken. En miljö där Vidro verkar och växer. Hur mår diy-scenen tycker ni?
- Den mår bra! Eller, den mådde bra innan Corona bröt ut. Är orolig för att många spelställen har påverkats negativt av det och även band och annat viktigt. Men det finns så mycket mer att göra, att upptäcka och ta del av! Saknar bara konserter så mycket nu för det är en sån naturlig scen för DIY i olika former, vare sig det gäller hur man organiserar konserter eller andra event, mat, art, tillverkning av kläder, utgivning av musik, zines och så vidare. DIY kommer alltid att finnas och hitta nya vägar och uttryck.

I somras fick Vidro uppleva Brasiliens DIY-scenen under bandets turné i landet.
- Brasilien var en grym upplevelse med massor av intryck hela tiden! Lucas och vår underbara tour manager Diogo gjorde ett fantastiskt jobb med att sätta ihop turnén som tog oss till Campinas, Curitiba, Sao Paulo, Belo Horizonte och Rio. Brasilien är ett galet stort land med stora kontraster, men det var också slående hur stor den så kallade punkfamiljen är världen över. Folk var supertrevliga och väldigt intresserade av ett band från Sverige. De verkar överhuvudtaget gilla band från Sverige och Finland väldigt mycket. Mycket nyfikna på att utbyta erfarenheter, dela med sig och kommunicera. Vi träffade massor av underbara människor och fick många nya vänner. Vi fick se och spela med många coola band, bland annat Cankro som vi nu har en splitskiva ute med. Många särskilda minnen! För att nämna några så var det jävligt coolt att få besöka Lucas gamla trakter, träffa hans familj och göra en galen spelning i ett kokande rum i Belo Horizonte. En av höjdpunkterna på turnén! Sista kvällen gästsjöng Melody med ett band från Uruguay på en trång bar i Sao Paulo, supercoolt! Vendela plockade snabbt upp bra fraser på portugisiska, det är alltid en dörröppnare. Staffan fick se riktiga bananträd och sen en skiva utgiven i Brasilien som hade ett foto som han hade tagit som ung.

Länk till Vidros bandcamp-sida

Lastkaj 14 (recension)

Lastkaj 14
"Speglar och rök"
Second Class Kids Records

Knätofs-acappela i inledande "Livsgnistebrist"! Country and western-gitarrer i "Lämnad åt gamarna"! Och så en smäktande pianoballad med "Skyddsbarriär"! Nu är det inte så att Lastkaj 14 avviker från sin urstarka trallpunksformel särskilt mycket eller ofta på sin nya skiva "Speglar och rök", men när de väl gör det så är det med stort självförtroende och med en attityd som säger att: "vi gör vad vi vill!".

Inte undra på. Som trallpunkens kanske mest enträgna fanbärare har bandet en stadigt växande fanskara, och förra albumet "Becksvart" (och den parallellsläppta ep:n "Spelevinken"!) var sensationellt bra. Och ja, nya plattan håller i princip samma höga klass. Här finns ett par mer politiska låtar ("Söndring & splittring" och "Den blomstertid"), men oftare vänder bandet sig inåt och dyker ner i själens mörka vatten. Texternas protagonister sliter med "gråa vardagar", blir "bara mindre och ynkligare" och "ser allt i ett skimmer av Zolpidem". Det är skickligt utfört och känsloläget är högt uppskruvat.

Som mest stormar det i avslutande "Du & jag" där bandet sjunger om "sjukdomen som brinner i ditt bröst" innan låten kulminerar i något slags black metal-crescendo. Mäktigt.

(Betyg: 8 av 10)

(Bonustralltips: Lyssna även på Helsingborgsbandet Sardo Numspa och deras senaste skiva "För alltid".)

Gästlistan: Mikey (Gamla Pengar)

Med en av Punksveriges vassaste pennor tar Gamla Pengar ställning mot samtidens ytlighet, konsumtionshunger och kylslagna högervindar. Göteborgsbandet gör urstark, finessrik punkrock med inslag av mustaschprydd progg och vild rock'n'roll. För nu ska det handla om musik. Här nedan tipsar sångaren och gitarristen Mikey Lennartsson om sina favoritplattor just nu.

Reigning Sound: Too much guitar (2004)

"Enligt Spotify är detta skivan jag lyssnat på flest gånger de senaste tre åren. Jag kan verkligen förstå varför! Texter om förlorad kärlek och andra besvikelser, ackompanjerad av stökig rock, helt perfekt!"

Radioactivity: Radioactivity (2013)

"Att med så här enkla medel skriva den här typen av hits! I min mening är den här typen av låtar, där det mesta bygger på en bra sångmelodi, de svåraste att skriva, men vi har att göra med proffs här. Medlemmar från Marked Men, så gillar du dem kommer du att digga detta. Garage/punk/pop typ."

Archers of Loaf: The speed of cattle (1996)

"I början av 2000-talet spelade jag i ett indie-rockband som hette Buck. Vi var milt sagt influerade av det här bandet. Den här samlingsskivan återkommer jag ofta till, fylld till bredden av skränig och skev indoe-punk. Bandet släppte nyligen en ny låt och förhoppningsvis kommer ett nytt album i år."

Södra Sverige: Död musik (2019)

"Sveriges grymmaste "supergrupp", ha ha, innehållande Alkberg när han låter som bäst. Stökig och utan auto-tune. "Spyor" är en av 2019 års bästa låtar."

Daniel Romano's Outfit: Okay wow (live) (2020)

"Såg Romano på Pustervik när han var ute på denna turnén för några år sedan. Hade inte hört honom innan men blev helt golvad. Kände där och då att det var som att förflyttas tillbaka till 70-talet, spelningen var sinnessjukt tight och ösig. Förväntade mig inte att den här skivan skulle frambringa samma starka känslor, men den väckte verkligen minnena igen. Trevligt i dessa tider så minnen är allt vi har..."

Gamla Pengar är bokade till nästa Close-Up Båten, men ligger i övrigt lågt. Bandet senaste skivsläpp är albumet "En attraktiv profil" (2018) och samlingsskivan "Bon puré" (2019).

Min första punkspelning: Mega City Four

Jag gick på min första punkspelning 1990. Det engelska bandet Mega City Four skulle spela på Uffes Källare i Växjö, och jag skulle vara där. Jag var femton år och huvudstupa förälskad i Sex Pistols, Ramones och Clash. Ingen av mina kompisar i det lilla samhället där jag bodde var intresserade av punk så jag var tvungen att gå ensam.

Sagt och gjort - min mamma skjutsade mig till konserten direkt efter min tennisträning, och jag var på plats i god tid. I väldigt god tid. När Mega City Four gick upp på den minimala scenen var det bara jag och kanske två personer till i publiken. Bandet skyndade sig igenom två, snabba punkpoplåtar och gick sedan av scenen med orden: "we'll be back in two hours!". Jag minns att jag tänkte: "vad fasen, var det här allt?", innan jag insåg det uppenbara - jag hade precis sett bandets soundcheck! Oh dear, ytterligare två timmars väntan. Helt själv. Som tur var sålde de Festis och Kexchoklad på spelstället.

Hur som helst, Mega City Four blev direkt ett nytt favoritband och när jag idag, trettio år senare, lyssnar på Farnborough-bandet slås jag över hur bra det låter. Och inte bara av nostalgiska skäl. Med melodier lika träffsäkra som ett avslut från Gary Liniker, känns Mega City Four sorgligt underskattade och bortglömda. Gruppen la ner verksamheten 1996, och sångaren Darren "Wiz" Brown avled tragiskt nog tio år senare efter att ha fått en blodpropp i hjärnan.

Länk till Mega City Fours singelsamling "Terribly sorry Bob" (1991)

Fredag den 13:e fyller 13 år!

"Pappas pojkar från födseln till nu/ med en silversked i mun/ lättkränkt och lat, ignorant med dålig smak/ hur fan kan man vara så dum?"

Du minns nog Attentats dänga "Rudebecks & Sam"? Och ingen kan väl ha missat Göteborg Sounds "Pappas pojkar"? I låten "Riche kids" tar Göteborgs hårdaste punkpluton Fredag den 13:e rygg på stans gamla klassiska punkband och spyr galla över välbärgade brats. Inte för att det fina folket på Stureplan lär bry sig, men skönt att ösa ur sig en del svavel, antar jag. "Riche kids", där smutsig rock'n'roll möter rasande hardcorepunk, inleder Fredag den 13:es nya sjutumsvinyl "MMVI-MMXIX", som släpptes för att fira bandets trettonårsjubileum. Gitarristen Jacob Mortensen funderar över "födelsedagen" och åren som gått.
- Ja, åren går fort när man har roligt. När jag och Stoffe startade bandet 2006 hade vi ingen aning om att vi tretton år senare fortfarande skulle vara igång och att det fortfarande skulle vara lika kul. Samtidigt känns det som att det gäng som sedan fyra år tillbaka är Fredag den 13:e är den slutgiltiga upplagan av bandet. Vi är bästa vänner och har så jävla roligt tillsammans. Klart att det är lite "roddigare" att ha ett band när man närmar sig eller har passerat 40. Flera av oss har idag barn och familj, så det är inte lika enkelt att köra på som förr i tiden. Och när turnerandet sliter mer på kroppen av allt bilåkande än av efterfesten, då vet man definitivt att ungdomen är förbi. Det räcker ju med att titta på foton från när vi började spela ihop för at förstå att tiden inte står still - nu för tiden snackar vi krämpor, håravfall och undrar varför vår publik åker hem så fort spelningen är slut.

Nya ep:n, utgiven lagom till bandets jubileumsfest som hölls fredagen den 13:e mars (när annars!?) tidigare i år, är en arkivrensning med överblivna låtar från bandets tidigare albuminspelningar.
- Idén om att släppa tidigare inspelat material har legat och grott under en längre tid, säger Jacob. Sedan när vi insåg att vi fyller "jämt" så bestämde vi oss för att själva trycka upp en sjua med fyra låtar som inte tidigare släppts. A-sidan presenteras med nuvarande sättning, och B-sidan med vår förra sångare Ander och basist Skägget. Det känns kul att få ett fint avslut tillsammans med dom också - vi hängde ju ändå ihop i runt tio år. Tyvärr kunde dock inte någon av dom närvara på kalaset när vi firade skivan, men vi får försöka styra upp något liknande födelsedagskalas om sju år igen.

Slutligen, när (om?!) musikvärlden återgår till det normala - hur ser framtiden ut för Fredag den 13:e?
- Vi hann precis genomföra vårt födelsedagskalas innan allting började stänga ner efter fredagen den 13:e mars. Det var fint att se så mycket nära vänner och folk som rest från hela Sverige för att fira oss här i Göteborg. Eftersom vi hade tänkt att släppa vår femte fullängdare under 2020 känns det faktiskt rätt gott att bli isolerad just nu så vi kan fokusera på låtskrivandet. Planen var annars att vara ute i Europa och spela under våren och sommaren, men allting har blivit uppskjutet till hösten. En festival i Holland vid namn Pitfest vi skulle lirat på i maj blev vi bokade till hösten 2018. Den kommer nu att gå av stapeln i maj 2021 istället. Helt sjuk framförhållning! Men när läget nu är som det är tog vi istället och körde upp all vår utrustning till en sommarstuga i Bohuslän och isolerade oss under helgen som var. Vi lagade god mat, drack bärs och hade det vansinnigt trevligt mitt i denna annars så mörka tid. Där kunde vi ostört arbeta fram grunden till en ny platta - vi har i nuläget omkring 13 låtar helt klara samt 6-7 till som håller på att växa fram. Antingen blir det en sjua med osläppt material från inspelningen redan nästa år, annars är risken stor att vi landar i en dubbel-lp. Och den idén gillar man ju!

Nya ep:n på Spotify