Bryter pandemipausen med en lista över årets bästa skivor. Årsbästalistor är ju trots allt väldigt viktiga! Håll till godo - hoppas du hittar något nytt, gött att lyssna på.
1. Strike Anywhere - "Nightmares of the west"
Melodiös hardcore och motståndskultur i magnifik symbios!
2. Lawrence Arms - "Skeleton coast"
Smart, stundtals lite grovkornig punkrock med känsla för feeling!
3. Lastkaj 14 - "Speglar och rök"
Trallpunkens stoltaste fanbärare strider vidare!
4. Touché Amoré - "Lament"
Det böljar mellan finstämt och desperation. Post-hardcore att svepas med i!
5. Bad Cop Bad Cop - "The ride"
Solindränkt punkrock från södra Kalifornien med whoa whoa-körer "to die for".
6. Världen Brinner - "Vi äger natten!"
Ärligt, känsloladdat och oerhört catchy - ett av de bästa banden inom den nyare svenska punken.
7. Futuro Terror - "Sangre"
Utsökt spansk punk/post-punk med drag av Wipers och Masshysteri.
8. The Chats - "High risk behaviour"
Infantilt, uppkäftigt och alldeles...alldeles underbart!
9. The War Goes On - "Assisted Armageddon"
Vresig dansk punk med sångaren från No Hope For The Kids.
10. Change - "Closer still"
Hardcore med fullt fokus. Både tillbakablickande och "här och nu".
En hel del bubblare blir det också:
Hårdgnissel, Bob Mould, Red City Radio, The Headlines, Rat Cage, Days N Daze, Fetish och Sun Bather.
"Att driva ett litet skivbolag är ofta kostsamt, tidskrävande och krångligt!"
"Toppen, då kör vi på det!"
Nu tror jag inte att det var exakt så jag och min kompis Martin resonerade när vi 1997 startade Euphony Records, men attityden i den tidens do-it-yourself-scen handlade väl just mycket om att få saker och ting att hända "här och nu". Och inte så mycket om eftertanke och noggranna kalkyler. Hur som helst, vårt gemensamma hardcoreband Get Up & Go'ers och Martins "emocore"-band Interstate planerade båda att släppa sina första plattor så varför inte slå påsarna ihop och bilda ett skivbolag? Sagt och gjort, vi lånade namnet från mitt fanzine Euphony och satte bollen i rullning.
Vi hade förstås ingen kunskap överhuvudtaget om hur det gick till att ge ut skivor, så det var verkligen "learning by doing". Martins lillebror Jonas (som även spelade i Interstate) kunde "data" så han fick göra skivomslagen. Att korrekturläsa stavningen på låttitlarna på baksidan var mindre viktigt och att få ordning på ljudet på Get Up & Go'ers inspelning var i princip omöjligt, men på något sätt lyckades vi alla fall till slut få några rejäla lådor med cd-skivor levererade. Då blev det minsann reportage i lokaltidningen Smålandsposten!
Båda de där första två släppen var ekonomiska missräkningar, men åtminstone Interstate-skivan lät bra och fick gott mottagande. Get Up & Go'ers debut-cd ville vi helst glömma så fort som möjligt. Med tiden blev bolaget något bättre och "proffsigare" - delvis tack vare en del matnyttiga tips från Henke på Linköpingsbolaget Bridge Of Compassion. Vi släppte tunga hardcorebandet Backside LKPG och en split-vinylsjua med Burning Flames och Get Up & Go'ers. Den sistnämnda sålde hyfsat och vi fick till och med göra en andra press. Vid det här laget pressade vi skivorna i Tjeckien vilket gjorde att de blev, återigen något, billigare att tillverka. Å andra sidan minns jag ett antal omständliga telefonsamtal med Natasha på GZ Medias "customer service". Varför dröjde vår beställning? Och skulle vi hinna få skivorna innan turnén? "Yes sir, everything is in order - no problem!".
Euphony Records blev så småningom främst en kanal för att släppa vårt eget band Get Up & Go'ers. Vi var ute och spelade en hel del och strävade hela tiden framåt med nya låtar. Vårt mest ambitiösa projekt var vårt tredje album "Before you go" som vi både släppte på cd (575 exemplar) och 10" vinyl (525 exemplar). Även de skivorna sålde bra, och trots att vi la ut ett antal tusenlappar på produktion och tryck så tror jag att vi till slut gick runt. Trots att vi sålde skivorna för typ femtio spänn! Som de flesta små skivbolag på den tiden så bytte vi även skivor med andra, liknande små skivbolag. Med blandat resultat. Skivorna vi fick in från exempelvis belgiska bolaget Genet Records (som bland mycket annat släppte splittarna med Bob Tilton/Reiziger och Separation/Serene) var lätta att sälja vidare, medan det vi "tradade" till oss från något risigt spanskt hardcorebolag snabbt hamnade i reabacken och, i bästa fall, slumpades bort för en tia. Vi byggde i alla fall upp en liten distro som vi släpade runt till våra spelningar. Jag gillade alltid att prydligt placera skivorna på försäljningsbordet och att sätta en "pinne" i anteckningsblocket för varje såld skiva. Tror nog att det bor en liten kamrer i mig ändå!
När Get Up & Go'ers la ner verksamheten så rann även skivbolaget ut i sanden. Ett av våra sista släpp var en split-sjua med Dead End (med Henke från Outlast på sång). Den skivan var ett fint samarbete mellan fyra labels som delade på kostnaderna och på skivorna - i sann hardcoreanda. Har för mig att vi gjorde 1200 exemplar av den skivan - inte så dåligt i sammanhanget!
Tyvärr finns ingen av Euphony Records utgåvor på Spotify, men det går fortfarande att få tag på en del av de fysiska skivorna. Under förrådsstädningarnas tidevarv dök det faktiskt upp lite av våra skivor, så jag tänkte lotta ut ett par skivpaket innehållandes:
Interstate cd
Backside LKPG cd
Get Up & Go'ers - "Before you go" cd
Skriv en kommentar här på bloggen eller på min Instagram så kör jag en utlottning inom kort!
Ändå sedan åttiotalet har "landsortspunken" och banden från de svenska småstäderna inte bara väsnats högt utan även i högsta grad varit bidragande till scenens fortlevnad och välmående. Orter som Töreboda, Hofors och Köping är väl knappast några metropoler men har fostrat storheter som Asta Kask, Radioaktiva Räker och Charta 77. Pastoratet, som huserar i Tidaholm och Skövde, trivs med livet på Västgötaslätten men ser både för- och nackdelar med att som band verka på en mindre ort.
- Fördelen verkar vara att vi inte är så trendkänsliga som storstadsband är, svarar bandets trummis Henrik Bromander i en mailintervju. Vilket paradoxalt nog också är våran nackdel när det kommer till att få gig i storstäderna (förutom Stockholm där vi spelat en del). I storstäderna verkar scenen också vara väldigt uppdelad och inte speciellt sams sinsemellan har vi förstått. Så är det inte alls här utan vi försöker hjälpa varann och fixa gig ihop även om vi spelar helt olika punkstilar. Det gör bara scenen mer levande. Dessutom är vi ju hyfsat inavlade och alla spelar med alla i olika band så jag tycker vi har en go gemenskap. Nackdelen är att det inte finns så mycket ställen att spela på tyvärr.
Det var just i "storstan" - på Stockholm Punk Rock Weekend 2019 - som jag hörde bandet första gången. Det var tidigt på kvällen, rätt lite folk och så där typiskt seg stämning, men Pastoratet piggade upp och imponerade med sin starka punk - med svenska texter förstås men med en hel del influenser från amerikansk skatepunk.
- På de två senaste släppen, "THLM" och "Mvh Grannen", hittade vi verkligen vårat sound på riktigt och på de nya låtarna har vi tagit det hela ytterligare ett steg tycker jag. Det är en blandning av alla möjliga stilar. Amerikansk punk, hardcore, pop och en gnutta hårdrock i en salig blandning. Folk har ibland lite svårt att placera in oss i ett fack och det är vi väldigt stolta över faktiskt. Vi vill inte vara förutsägbara utan gör precis vad vi känner för och det tycker jag verkligen att vi har gjort på de nya låtarna. Som låtskrivare har vi även börjat samarbeta och hjälpa varandra mer än att göra låtar på varsitt håll, och det gör att vi breddar oss och får fram mer av det goda i allas idéer.
De nya låtarna kommer så småningom att hamna på en splitskiva med Norra Hospitalet från Luleå.
- Det blir en vinylsplit med fem låtar vardera och den kommer att släppas på Second Class Kids Records där vi även släppte vår förra skiva. Idén att släppa en split med Norra Hospitalet kommer ifrån Second Class-Per och vi nappade direkt så klart. Skitkul! Det är coolt när punkband hjälper varandra på det sättet och förhoppningsvis hittar vi några nya lyssnare uppåt i landet - dom är ju ifrån Luleå - och "Hospitalet" lär hitta nya lyssnare i våra trakter.
Men tillbaka till deras tidigare släpp "Mvh Grannen". Med tanke på skivtiteln kan man ju undra om Pastoratet själva råkat ut för några mardrömsgrannar?
- Ja, för fan, svarar Henrik. Min värsta granne är mig själv! På det glada nittiotalet bodde jag väldigt centralt i en gammal kåk med tre lägenheter där jag, en raggare och en technosnubbe bodde. Raggaren var lite äldre, bodde i mitten och var nyskild och hade ett väldigt litet barn som han hade varannan vecka. Och jag var arton år och nyutflyttad från föräldrahemmet...det kan ju bara gå på ett sätt. Det blev ett hejdlöst suparnäste där jag och technosnubben hade fest minst tre gånger i veckan. Raggaren var förstås precis skogstokig. Det spyddes, stökades och tonårsbråkades onsdag, fredag och lördag - vecka efter vecka. Raggaren blev till slut helt knäckt, slog ner min bror (han trodde det var jag!) och flyttade därifrån. Vilken lam jävel tänkte jag, ha ha! Nu fattar jag inte hur jag kunde vara så dum och egoistisk. Jag hade fan spöat upp mig själv direkt!
Psykisk ohälsa, tungt drogmissbruk och hemlöshet. Livet slog hårt mot SNFU-sångaren Ken Chinn och den 16:e juli nåddes punkvärlden av det sorgliga beskedet att den udda karaktären hade gått ur tiden. Frontmannen hade sett rätt härjad ut de senaste åren och dödsorsaken var ospecificerade hälsoproblem. Han blev 57 år.
SNFU bildades i kanadensiska Edmonton 1981 och släppte några fantastiskt finessrika album under åttiotalet. Skivor som "...An no one else wanted to play" (1984) och "If you swear you'll catch no fish" (1986) är inget annat än obligatoriska hardcorepunkklassiker, men jag vill även slå ett slag för bandets mer melodiösa nittiotal då de gav ut tre starka, varierade plattor på Epitaph. Kolla till exempel in "Something green and leafy this way comes" (1993) som finns länkad nedan.
I den vevan såg jag bandet live ett par gånger här i Göteborg. Först som förband till Bad Religion i Lisebergshallen i oktober 1994, och sedan året därefter på Kompaniet/Underground på Kungsgatan. Att Ken Chinn, eller Mr. Chi Pig som han kallade sig själv, var en energisk och extremt underhållande frontfigur var ställt bortom allt tvivel. Spelningen på Kompaniets undervåning bevittnades av en publik på, som jag minns det, kanske 20-30 personer men "Chi" var supertaggad och slog publiken med en uppblåsbar "stenåldersklubba".
Bandets mörka, men ofta humoristiska texter var en intressant inblick i sångarens fantasifyllda tankevärld. Fyllda av udda idéer, bisarra händelser och med ett sinne för det morbida kunde Kens lyrik vara både poetisk och lekfull. Så här sjöng han i "Joni Mitchell tapes" - en låt från 1993 som handlar om en person som förolyckas i en bilkrasch:
"Singing along to Joni Mitchell/
as his face went through the wind shield/
of his '67 Chevrolet/
He was driving on the wrong side/
a wee bit on the drunk side/
when the ditch became a shallow grave"
Snyggt!
I dokumentärfilmen "Open your mouth and say...Mr. Chi Pig" (2009) öppnade sångaren upp om sin schizofreni, sitt missbruk av "crystal meth" och sitt i stora delar tragiska livsöde. Ljuset i mörkret var förstås musiken - att få stå på scen och uttrycka sig. Att vara kreativ. För många är punken en hobby eller kanske en verklighetsflykt. För SNFU-sångaren var den betydligt mer än så - musiken var helt enkelt nödvändig för hans överlevnad. Men till slut kunde inte ens den hålla honom flytande. Vila i frid, Chi!
Lyssna på SNFU här!
Och förresten - apropå ovan nämnda dokumentärfilm - har du sett bilderna på Hans Anus?
The War Goes On - "Assisted armageddon" (Adult Crash)
"Ungeren blir - I kan rydde Rådhuset!"
Punksen och aktivisterna kring Ungdomshuset på Nörrebro i Köpenhamn förde en hård och utdragen kamp mot myndigheterna, men till sist, i mars 2007, jämnades kåken på Jagtvej 69 med marken.
Om man som svensk var van vid att gå på spelningar på beskedliga kulturföreningar, kommunala fritidsgårdar eller kommersiella rockklubbar, så var "Ungeren" något helt annat. Ett risigt , men charmigt "renoveringsobjekt" fyllt av politisk graffiti och en aura av anarki. Här frodades punkscenen och under några år i början på 2000-talet var Köpenhamn onekligen Europas punkhuvudstad med formidabelt coola band som Gorilla Angreb, Young Wasteners och Amdi Petersens Armé. Som Hjertestop, No Hope For The Kids och fler därtill.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. K-towns punkare har fått ett annat, mindre ungdomshus på Dortheavej - som ligger en bra bit längre ut på Nörrebro. Scenen lever ännu, men riktigt som "förr" blir det nog inte igen. Men, Gorilla Angreb är ju återförenade sedan några år tillbaka och Ronni Dybdahl, sångaren från No Hope For The Kids, spelar numera i grymma The War Goes On som nyligen släppte sitt andra album "Assisted armageddon". Sångaren och textförfattaren stryker omkring på stadens mörka bakgator med tungt sinne. Han kämpar med en dyster samtid, mot hjärnspöken och inre demoner - ständigt på gränsen till sammanbrott. Låttitlar som "Negative" och "Forever fucked" ger förstås en tydlig riktning, och textrader som: "when evening arrives my head is my cell/ it's my little prison/ it's my private hell" kan nog många relatera till.
Musiken påminner förstås en del om No Hope For The Kids - eller som en vresig dragkamp mellan The Wipers och Motörhead. Det är rått, men melodiöst. Stilsäkert utan att vara standardiserat. Enkelt, men inte banalt. Kort sagt - ännu en toppskiva från K-towns bildliga skyttegravar. Mange takk!
Vilket är världens genom tiderna bästa band? Jag vet - en i princip omöjlig fråga att svara på, men med kniven mot strupen så...För min egen del skulle The Clash vara ett tänkbart svar. Eller Bad Religion? Eller Propagandhi!
Jag minns väl när jag hörde det sistnämnda bandet för första gången. Jag stod inne på skivaffären Megahertz på Bäckgatan i centrala Växjö, och provlyssnade Propagandhis nysläppta debutplatta "How to Clean Everything". Det var 1993, jag var arton år och bara dumflinade. Kanske till och med fnittrade exalterat. "Finns det verkligen så här fantastisk musik?". Ja, uppenbarligen!
Sedan dess har jag fanatiskt följt gruppen. Det är väldigt få av de gamla skatepunkbanden som lyckats kasta av sig de bylsiga nittiotalsshortsen och tagit sig in i nutiden med nytänkande och pigga ben. Propagandhi är definitivt ett av dem. Kanadensarna har på tjugotalet införlivat både thrash metal och rasande hardcore till sin flinka melodipunk. På deras "nyare" skivor som exempelvis "Supporting caste" (2009) och "Victory lap" (2017) låter denna blandning briljant. De knivskarpa, politiska texterna har dessutom både humor och hjärta. Hopp och förtvivlan. Med intelligens och musikaliska framåtanda visar Propagandhi att punken idag inte enbart handlar om nostalgi, likriktning och företagssponsring.
Jag har haft förmånen att se bandet live fyra gånger (Vänersborg 1996, Lund 2008, Göteborg 2013 och Berlin 2018) och har även intervjuat dem tre gånger. Första gången för mitt fanzine Euphony och sedan två intervjutillfällen för Close-Up:s räkning. Bildbevis nedan!
Från Close-Up, 2009
Från Close-Up, 2017
Från Euphony, 1996
För den som vill nörda ner sig i Propagandhi finns det nu goda möjligheter. Bandets sångare och gitarrist Chris Hannah släpper podcasts, covers och andra Propagandhi-relaterade godbitar via Patreon. Man kan även lyssna på ett par nyinspelningar av gamla Propagandhi-låtar - bland annat en slick, åttiotalsdoftande och AOR-aktig version av "A speculative fiction"! På Patreon måste man dock vara "prenumerant" så det kostar några dollar att få ta del av materialet. Finns här för hugade spekulanter:
Annars har två amerikanska lärare, Keith och Greg, startat podcasten "Unscripted moments: A podcast about Propagandhi" där de i varje avsnitt diskuterar, eller snarare dissekerar, en Propagandhi-låt. Engagerat, påläst och med intressanta gäster. Finns på Spotify:
Uppifrån och ned: Bad Cop Bad Cop, Lawrence Arms, Strike Anywhere.
Plötsligt händer det - som det heter i lottreklamen. Här handlar det dock om en annan typ av högvinst; nämligen en treklöver av nysläppta skivor med modern amerikansk punk. En triss i toppklass. Look out below!
Lawrence Arms: "Skeleton coast" (Epitaph)
När nättidningen Punknews publicerade sina ambitiösa listor över 2000-talets bästa skivor knep Lawrence Arms förstaplatsen i kategorin "Top 100 albums of 2000-2009" med sin platta "Oh! Calcutta" från 2006. Chicagotrion är ett typexempel på ett band som är ett av de viktigaste i den samtida amerikanska punkscenen, men som kanske inte är så välkända här i Sverige.
Hur som helst, bandets nya fullängdare "Skeleton coast" är förstås väldigt bra även den. Det är smart, stundtals lite grovkornig punkrock som med enkla medel skapar minnesvärda melodier "en masse". Besök "Skeleton coast" och dyk ner i de stormande vågorna!
Kan man ta punkens mest välanvända (slitna?) whoa whoa-körer och ändå lyckas skapa en av årets bästa låtar? Lyssna på Bad Cop Bad Cops dänga "Pursuit of liberty" och svaret blir ett uppenbart, rungande "ja!". Låten, ett starkt ställningstagande för en human flyktingpolitik, är en av höjdpunkterna på bandets tredje, och kanske bästa, album. Det handlar om stilsäker, solindränkt punkrock från södra Kalifornien.
Bandet har i de båda gitarristerna Stacey Dee och Jennie Cotterill samt i basisten Linh Le inte mindre än tre formidabla sångare, och även om musiken är lättillgänglig så är den allt annat än mesig. Det är bara att, så att säga, enjoy "The ride".
Strike Anywhere: "Nightmares of the west" (Pure Noise)
Stora favoriter hos mig. Nu tillbaka med första studioinsspelningen på elva (!) år. Melodiös hardcore med inslag av poppunk och skatepunk, och inte minst - mycket känsla för feeling. Richmond- bandet låter möjligen lite som Rise Against - fast oändligt mycket bättre.
Sångaren Thomas Barrett har som alltid en vass penna och i refrängen till "Imperium of waste" sjunger han:
"where's the reason?/ where's the liberty?/ do we tie ourselves to this game out of fear or our false idea of power?/ whispered in the ear/ are you sleeping?/ are you waiting for some compromise?/ is their vision hidden in you eyes?".
En lika radikal som förnuftig röst i en galen värld.
The Dynamite på Cafe Bar Mokka i Thun, Schweiz (2007)
Mellan åren 2002-2010 sjöng jag i punkrockbandet The Dynamite. Vi gjorde vår första spelning på Meeths Salonger här i Göteborg under våren 2003 och vår sista spelning i norska Halden i mars 2010. Vi körde punkrock i den gamla skolan med möjliga (mögliga?) passningar till Dead Kennedys, New Bomb Turks och The Damned. Och några skivsläpp blev det allt. Först en split 12" med småländska The Confession (med folk som senare bildade band som Tysta Mari och Sista Sekunden) och sedan två album - "Corrupted sound waves" (2007) och "Greedy hands" (2010).
The Dynamite var förstås också ute och spelade en del, och gjorde flera kortare vändor neråt Europa. Våren 2007 besökte vi Tjeckien och gigade i Prag, Liberec och Napajedla. Spelningen i Liberec var på ett Folkets hus-liknande ställe med total öststatskänsla, en svensk skolklass dök upp i publiken och efteråt stack arrangören till oss ett "enormt" gage motsvarande 175 (!) svenska kronor med motiveringen att: "it will buy you enough gas to get to the next city". Man bara: "Eh...ok, thanks...I guess?". Punklivet kunde vara hårt, men underbart ändå på något sätt!
Anmärkningsvärt var också att vi serverades exakt samma punkgryta vid alla de tre tjeckiska spelningarna. Den var dock väldigt god - en välkryddad, gulasch-inspirerad gryta med sojaköttsbitar. Men att de så exakt lyckats pricka in samma smakbild på samtliga spelställen var lite konstigt. När man sedan såg att maten förvarades i likadana, stora och gröna militärgrytor, så kunde man inte låta bli att fundera: "tänk om det faktiskt är samma punkgryta som skickas runt mellan spelningarna i Tjeckien!?" Likt en magisk surdeg vandrar den runt och fylls på med ingredienser allteftersom. Så måste det vara! Och vem vet, kanske lever denna punkgryta kvar än idag? Förmodligen i någon frysbox i Prag. Den bidar sin tid. Väntar och hoppas på ett uppvaknande. Att snart, snart få tina upp. Värmas och återigen mätta ett hungrigt band på turné.
Hur som helst! Mina forna bandkamrater John och Christian spelar numera i Trubbel, medan Peter lirar med Fredag den 13:e. Under The Dynamite-tiden lyckades vi i alla fall göra några dugliga punkdängor, och två av dom kan avnjutas via Spotify-länkarna nedan. Smaklig måltid!
- Det är skillnad när man inte lever på det, men vi lever för det. Det känns gött faktiskt.
Per Stålberg sitter på uteserveringen till stamstället Enoteca Maglia och funderar över läget och livet med sitt band Division Of Laura Lee. Det är tryckande sommarvärme och åskan mullrar över Majorna. Sångaren och gitarristen fortsätter:
- När man hållit på i tjugotre år och när man gjort så mycket spelningar och försökt - kämpat är ett bra ord - så kom vi till en brytpunkt 2010-2011 där vi kände att: "fan, vad svårt det här är!". Karriären hade planat ut. Det gick inte uppåt längre. Visst, vi kunde turnera i Tyskland och så, men var väl tvungna att göra två hundra spelningar om året för att kunna leva på det. Men styrkan var att vi då bestämde oss för att bandet inte skulle handla om karriärstänk. Utan tycker vi att det är kul - och är vi bra framförallt - då kommer vi att fortsätta. Det är jag helt säker på. Och jag tycker att skivan vi har knåpat ihop nu är fantastisk.
Skivan heter "Apartment", är bandets femte fullängdare och släpps i augusti. Göteborgsbandet (ursprungligen kommer de från Vänersborg) har med sin taggtrådskäkande indierock/post-hardcore lyckats hålla sig högst relevanta. Trots att man numera skyndar långsamt.
- Vi har jobbat på den i rätt många år, säger Per om kommande albumet. På de tidigare skivorna har vi ändå haft någon tanke om att få med någon låt i radio - att ha någon "hit" - och det blev bara forcerat. Det spelar ingen roll om vi får en hit, det är inte det som folk vill höra. Så det tog ungefär ett år i låtskrivarprocessen innan vi fattade hur vi skulle göra skivan. En sak som genomsyrar hela skivan är att den är otroligt kompromisslös. Framförallt för ett band som funnits i tjugotre år. Det känns så nära en "AC/DC-skiva" som vi någonsin kommer att komma med Division O Laura Lee. Den är otroligt okomplicerad och egentligen ett steg tillbaka till den noiserock vi började med - fast självklart är vi väldigt mycket bättre på det nu. Det handlar mest om att förmedla en känsla och energi. Vi sa att: "skit samma om det inte finns någon refräng i den här låten - refränger är överskattade!". Det var fritt. Men framförallt var det fokus på att förmedla energi. Och det är egentligen det jag vill syssla med i all musik jag gör.
Även om inte just Division Of Laura Lee längre betalar räkningarna, så är Per Stålbergs värld fylld av musik. Till vardags jobbar han sedan många år tillbaka som producent i Welfare Sounds-studion, och har där gjort skivor med Bombus, Troublemakers, The Lurking Fear och många fler. Tillsammans med några kollegor driver han även Welfare som ett skivbolag och huserar band som Terra, Beverly Kills och Tomma Intet. Och numera ligger även Division Of Laura Lee på det egna skivbolaget. Musik, musik och ännu mera musik, alltså.
- Jag har egentligen aldrig haft något "break" från musiken utan alltid varit så inne i det, säger han. Det är en så stor del av mig, och är minst lika viktigt för mig nu som då - fast på ett annat sätt idag än när man var yngre. Det är ju mitt jobb. Ibland kan det vara tråkigt att jobba en hel dag i studion och försöka vara kreativ och komma på coola idéer till något band som man producerar. Och sedan ska man åka och repa och göra samma sak med sitt eget band. Det kan vara svårt, det är tufft. Men jag har aldrig ifrågasatt mitt musicerande, och musiken är precis lika viktig som den alltid har varit. Det sker ju något när man kommer över en viss ålder - jag turnerar inte hela tiden eller flackar omkring. Jag är ju hemma mest. Och spelar mycket gitarr faktiskt. Men när man var ung hann man ju på ett år gå igenom tre, fyra olika musikstilar, sju band och arton demos. Nu överdriver jag självklart, men idag hinner du knappt tänka på att starta ett band och så har ett helt år gått. Man jobbar annorlunda tidsmässigt, men lusten finns absolut kvar.
Förutom Division Of Laura Lee så sjunger Per i hardcorepunkbandet Pablo Matisse, som han har tillsammans med bland andra Ian Persson (ex Soundtrack Of Our Lives). Och det blir även lite tid över till fruktstund (!).
- Ny Pablo Matisse-skiva är på G och jag ska släppa musik med ett band som egentligen varit mitt soloprojekt men som nu är ett band som heter Fruits. Det kommer också under hösten. Bandnamnet är så jävla dåligt att det är bra. Det var någon som tyckte att vi skulle heta "Per like the fruit", för ofta när jag är utomlands och folk ser mitt namn så säger de: "Pöör"? Och jag: "No, it's Per - like the fruit!". Det blev lite av ett skämt. Men nu heter vi Fruits och spelar någon form av söt indiepop med gubbkänsla. Det är låtar som jag absolut inte tyckte passade in någonstans, men så började jag spela dem med några gamla polare och det blev svinbra. Vi har gjort tre spelningar på åtta år och inte gjort något väsen av oss. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är en blandning av David Bowie och Flaming Lips, med någon form av punknerv.
Men tillbaka till Division Of Laura Lee. När nya albumet "Apartment" släppts hade bandet hoppats på att komma ut och spela igen, men nu är allt förstås oklart.
- Vi hade tänkt att göra någon turné när skivan kommer, men det sket ju sig på grund av Corona. Vi får se vad som händer. Det blir väl kaos sedan när allt öppnar och band ska börja turnera igen. Tyvärr tror jag att många klubbar kommer att vänta och se vad de kan få. Annars får vi ha is i magen och vänta tills det lugnat ner sig. Men förhoppningsvis är vi igång och spelar igen i alla fall nästa sommar. Men vi kommer säkert att dyka upp på något gig här i Sverige redan i höst.
"Break every barrier/ face every doubt/ in search of the spark/ that will light a fire inside", sjunger Speedway i öppningsspåret "S.O.F." på sin självbetitlade debutsingel. Stockholmsbandets texter blickar överlag inåt, och det är knappast någon slump att just ordet "inside" förekommer i fyra av fem låttexter. Det handlar om att hitta sig själv, om en strävan att bli en bättre människa. I slagkraftiga låten "Endless stride" heter det att: "I truly believe that we can transcend/ and find real peace in the end". En fin tanke, förstås.
Bandet, med folk som tidigare hörts i bland annat Time To Heal och Existence, kör någon slags youth crew-inspirerad hardcore, fast i modernare tappning. Det är välspelat, och en gammal "nittiotalsgubbe" som mig själv kan dra lösa paralleller till band som Mouthpiece eller varför inte Section 8. Det är en mer en fråga om "snygg rockighet" än om rått, rödglödgat mangel. Men Speedway gör bra hardcore - inget snack om den saken - och sångaren Anton Larsson har en träffsäker pipa. Även om hans bandkamrater gärna hade fått assistera med en och annan rejäl hockeykör.
En anteckning i marginalen: Efter att jag läst Tony Rettmans bok "Straight edge - A clear-headed hardcore punk history" började jag återigen lyssna mycket på Baltimore-bandet Mindset - som även de rörde sig i ett, typ, modernt youth crew-territorium. Ett fantastiskt band med totalt engagemang och fullt fokus. Till den nivån har Speedway en bit kvar, men det ska bli intressant att följa deras fortsatta utveckling.
Uno, dos, tres - vamos! Hur är det med spanskakunskaperna egentligen? Att Rata Negra betyder "svart råtta" kan de flesta möjligtvis räkna ut, men i övrigt behöver man inte vara särskilt bevandrad i spanskan för att förstå sig på (och dyrka!) Madrid-trion.
Punkens språk har som bekant inga barriärer och Rata Negra talar direkt och från hjärtat. Bandets dystra, mörka punkpop har vassa gitarrer och distinkta basgångar. Lägg därtill sångerskan Violeta Terrobas i det närmaste perfekta melodikänsla, och man kan lätt konstatera att deras andra album "Justicia cósmica" var en av 2018 års mest angelägna skivor. I slutet på förra året kom singeln "La hija del sepulturero" ("dödgrävarens dotter" på svenska), där bandet låtit sig influeras av en gammal dikt av spanske poeten José Maria Gabriel Y Galán. - Ja, låttexten "Qué tendrá?" är inte dikten ordagrant, svarar bandet i en mailintervju. Men den är inspirerad av dikten med samma namn som skrevs av Galán i början av förra århundradet. Den betyder egentligen inget särskilt för oss, men ämnet han valde hade definitivt kunnat vara en av våra låtar. Poeten använder svart humor när han berättar om hur dödgrävarens dotter har på sig en ny, vacker klänning varje dag och hur alla misstänker att kläderna är hämtade från de flickor som han har begravt. Det är roligt men hemskt på samma gång, och vackert på något sätt. Och det är sakerna som vi själva älskar att skriva om. Vår vän Hector från bandet Sudor läste den här dikten och tänkte på oss. Han skickade den till oss och vi älskade den direkt och gjorde låten.
Singelns b-sida är en cover på spanska åttiotalsbandet Disenos låt "Problemas no". I ett tidstypiskt Youtube-klipp från en TV-inspelning från 1983 studsar originalartisterna och deras bakgrundsdansare bekymmerslöst runt till färggrann syntpop - en stark kontrast till Rata Negras svårmodiga framtoning. - Diseno var ett new wave-band från åttiotalets stora spanska musikscen. Åttiotalet här i Spanien var ett väldigt produktivt årtionde musikaliskt sett, och vi älskar att upptäcka alla de banden och alla olika sound och scener. Vi har lyssnat på "Problemas no" ett tag. När vi hittade den låten, så älskade vi allt med den - sättet som artisterna klädde sig på, soundet, själva låten och de konstiga rytmändringarna. Men mest av allt gillade vi texten, och hur naiv och glad den är. Sådana texter brukar ju vi inte ha. Vi tenderar att skriva om nedstämdhet, döden och om att bli gammal - deppiga saker. Så vi tyckte att det var roligt och utmanande att göra en cover på en så glad och sorglös låt.
Rata Negra bildades för några år sedan i den spanska huvudstaden av medlemmar från banden La URSS och Juanita Y Los Feos. Förutom redan nämnda Sudor vill Rata Negra även tipsa om andra spanska band som Futuro Terror, Las Morsas, Arrotzak och Tentáculo (mycket gött där!), men har inte bara positiva saker att säga om punkscenen i just hemstaden Madrid. - Den känns gammal och ganska tråkig. Det finns många nya popband, men det verkar som att punk är något för gamla människor numera. När det bara är samma människor år ut och år in så blir det lite deppigt och tråkigt. Men det saknas också bra spelställen, så jag antar att det är del av problemet också.
Trots att Covid-19 lagt sig som ett täcke av oro över världen hoppas Rata Negra att snart vara igång med inspelningarna av sitt nästa album. - Vi jobbar på det. Innan allt detta hade vi en tanke om att börja spela in under början av sommaren. Vi får hoppas på att saker och ting återgår till det normala snart så att vi kan komma igång. Länk till Rata Negras Bandcamp
Borgerlig Begravning! Punk-Jon! Jönzzonligan! De glada hurraropen över en ny generation (väldigt) unga punkband har ekat över Punksverige den senaste tiden. Med all rätt förstås - nog behövs det nytt blod i en genre där det lätt blir lite väl gubbigt och nostalgiskt. I min värld handlar i alla fall punken om att vara aktiv och att få saker och ting att hända, snarare än att dricka sitt kaffe i en mugg med Dead Kennedys-tryck - även om det sistnämnda förstås också kan vara trevligt!
Ett annat riktigt bra, ungt punkband - som verkligen känns "här och nu" - är Sundsvalls Hårdgnissel. I våras släppte de sitt andra album, "Schack matt!", som är fyllt med befriande, ärlig punk som rör sig någonstans mittemellan "Vägra raggarna benzin"-samlingarna och Matriarkatet. Fantastiska låten "Kråkpsykos" - om att lämna en outhärdlig vardag i ett kvävande samhällssystem för att istället leva bland fåglar - är bara en av flera höjdpunkter på skivan.
Hårdgnissel består av Vera Ördell (sång, gitarr), Manfred Linde (bas) samt Simon Semb (trummor), och bandmedlemmarna hjälptes åt att svara på intervjun nedan.
Hur träffades ni i bandet? Manfred: Jag, Vera och Annie träffades 2015 när vi var 14-15 på en grej som heter "Summer rock" som är typ en musikkurs där man får spela i olika ensembler baserade på ens musikpreferens. Vera var i en annan grupp än mig och Annie, men hon tyckte att vi såg tuffa ut så hon berättade att hon hade en replokal i sin källare och frågade om vi ville prova att spela med henne. Två år senare när Annie hade slutat så besökte jag och Vera Summer rock som åskådare och där såg vi Simon spela med sitt band Psychedelic Bananas, och då frågade vi honom om han ville spela med oss och sedan har det varit vi tre sedan dess.
Hur tycker ni att ni har utvecklats på nya albumet "Schack matt!" - i jämförelse med första skivan? Vera: För det första så har vi blivit bättre rent tekniskt. Och sedan "Befodran till härligheten" (2017) kom ut så har vi i bandet också blivit mer politiskt aktiva, och det märks på texterna. På den förra skivan skrev vi mest bara det första som kom upp i huvudet, oavsett om det var bra eller dåligt. Texterna på "Schack matt!" är mer genomtänkta. Vi har också jobbat mer med gitarrstämmor på den nya skivan, något vi inte gjorde alls på första.
Vad kan ni berätta mer om bakgrunden till låttexten till "Macho jävla hockeykillar, sluta sjunga Queen"? Vera: Den handlar om precis det som låttiteln säger. Queen är ett sånt extremt bra band, och det är synd att låtar som "We are the champions" och "We will rock you" har börjat associeras med endast sport. Det här är kanske att generalisera, men det känns som att hockeykillarna vi sjunger om ofta kan vara både lite rasistiska och homofobiska, och det är ironiskt när man som Queen-fan vet att Freddie Mercury både var invandrare från Tanzania och bisexuell.
Hur ser ni på Sundsvalls punkhistoria med band som Massmedia, Pizzoar och Vacum? Manfred: Det är såklart väldigt roligt, vi släppte ju en Vacum-cover på Massproduktions Spotify-julkalender förra året, där förutom Vacums medverkande även fanns låtar av medlemmar från både Massmedia och Pizzoar. Redan 2016 spelade vi "Vad har du gjort" live tillsammans med Mats från Vacum. Vi har också spelat tillsammans med både Vacum och Pizzoar. Tyvärr har vi inte spelat med Massmedia, vilket är synd eftersom det kanske är världens (eller åtminstone Sundsvalls) bästa punkband, förutom oss så klart.
Musikscenen är ju i stort sett på "paus" just nu, men har Hårdgnissel några särskilda planer framöver? Simon: Det som är nästa grej för oss är att få ut "Schack matt!" på fysiskt format (VINYL!!!), vilket vi hoppas att allmänheten ska få ta del av riktigt snart. Sen har vi ett par spelningar som skulle ägt rum nu i maj, men blev framflyttade till hösten. Så nu gäller fredag 4 september på Pipeline i Sundsvall, och 5 september på Kafé 44 i Stockholm, vilket vi är aspeppade på. Och med tanke på hur sugna vi är på att giga just nu så kan det med säkerhet sägas att dessa spelningar kommer att bli grymma!
"This is how bonds & alliances were made & broken. This is how a bunch of outsiders, fuck-ups & loners turned into a bohemian, punk-rock community. People exchanged stories of where they came from, crazy shit they had done in their young lives, ideas of what was & was not cool or what was or wasn't punk rock. It was like going to the strangest, coolest graduate school of music, art & life, even though every one was just fucking around & having a wild time"
Ovanstående rader är hämtade från boken "Under the big black sun - a personal history of L.A. punk" där bland annat John Doe, sångare och basist i X, berättar om just denna mycket speciella musikrevolution i "änglarnas stad". Band som The Germs, Screamers och Weirdos, Fear, Black Flag och X tände en gnista som skulle brinna i evigheternas evighet.
Just det här avsnittet i boken är hämtat från ett kapitel som handlar om en lägenhet där den andra X-sångaren Exene Cervenka och hennes väninna Farrah Fawcett Minor huserade. Lägenheten på Santa Monica Boulevard, mitt i hjärtat av "the gay hustler district", låg tvärsöver gatan från viktiga spelstället The Starwood och blev en välbesökt mötesplats för punkarnas för- och efterfester.
X var ett av Los Angeles tidiga punkband som inte bara tog täten utan även tog sig vidare framåt. Med lekfullhet, stor känsla för feeling och maximal coolhetsfaktor sköt de i höjden och flög förbi punkens råa ursprung. Stil, finess och ett slags, i brist på bättre ord, konstnärlighet genomsyrade allt som X gjorde och deras tre första album, "Los Angeles" (1980), "Wild gift" (1981) och "Under the big black sun" (1982), har en självklar plats bland den amerikanska rockmusikens hörnstenar.
I år är det alltså 40 år sedan den ikoniska albumdebuten kom ut, och då passar X, som turnerat en hel del i hemlandet de senaste åren, på att släppa ny musik. "Alphabetland" är veteranernas första studioalbum på 27 år, och det är faktiskt ett vitalt band vi får höra. Inledande titelspåret framförs på klassiskt X-manér och visar att det finns en del magi kvar i John Does och Exene Cervenkas patenterade sångsamarbete. Den fina formen fortsätter i "Free" där den eviga rockern Billy Zoom briljerar med bländande gitarrspel. I "Water & wine", som handlar om de ekonomiska klyftorna i hemlandet, rör sig Los Angeles-bandet mot den femtiotalsrock som också varit en viktig del av deras sound. Skivans enda riktiga bottennapp kommer med "Strange Life" där kvartetten fastnar i tungrodd bluesrock.
"Alphabetland" består dock inte bara av nyskriven musik. Albumets två mest punkiga stunder härstammar också mycket riktigt från bandets tidiga dagar. "I gotta fever" - om lust och besatthet - hette i sin ursprungliga form "Heater" och släpps här i nyinspelad version och med uppdaterad text. Snabba utbrottet "Delta 88 nightmare" spelades först in under "Los Angeles"-inspelningen och var faktiskt tilltänkt att bli en första singel, men bandet blev missnöjda med resultatet och låten hamnade i malpåse. Sist, men inte minst ger X låten "Cyrano deBerger's back" en ny chans. Låten kunde höras på albumet "See how we are" (1987), men finns också inspelad på kompisarna i Flesh Eaters grymma platta "A minute to pray, a second to die", som släpptes redan 1981. På nya skivan ger X låten en fin touch av soul, funk och doo wop, och sträcker sig naturligt bortom punken.
"Alphabetland" är väl värt ett besök. Häng med du också.
Andy på bas med Satanic Surfers, Pustervik, Göteborg, november 2018 (foto: Berta Axelsson Ojeda)
Intensity, HDHC fanzine och Terrible Feelings. Vem där - som de säger i "På spåret"? Instigate Records, Andynackan och Sista Sekunden. Vem där? Jo, Andy Dahlström förstås! Denne glade Malmöbo spelar numera framförallt med Satanic Surfers och "solobandet" Andy The Band. Här nedan delar han med sig av några sina favoritskivor just nu. Pepp!
Fetish: Take the knife (7", 2018) "Supergrupp med medlemmar från Poison Idea och Long Knife. B-sidan är en cover av Love, helt fantastiskt."
Antillectual: Covers (7", 2020) "Från Nederländerna. Lite åt Propagandhi-hållet. Här kör de covers på Nerves, Police, Iggy & The Stooges och Ramones."
Elvis Presley: Harum scarum (LP, 1965) "En lite mer low-key platta, nästan calypso, dock med hans banala machotexter."
Big Mess: Try to enjoy it (LP, 2017) "Dansk artsy punk. Otroligt imponerande arrangemang och fortfarande med den där ettriga nerven. Som om Hüsker Dü och Belle & Sebastian och Amdi Petersens Armé fått barn kanske?"
Sheer Mag: Need to feel your love (LP, 2017) "Alla känner väl till detta bandet? Fantastisk rock med ena foten i punken och andra i Jackson 5. Detta är första lp:n och deras bästa. Innan dess gjorde de några obskyra singlar som har sjukt bra tunes men överdrivet crappy sound. Sen kom denna pärla, och efter det har glöden slocknat lite tycker jag. Men "Expect the bayonet" är en tidlös banger!"
Satanic Surfers kör en livestream från KB den 13:e juni. Kan bland annat ses på Kulturbolagets Facebook och bandets egna Facebooksida. Andy berättar också att skatepunkveteranerna har nio nya låtar färdigskrivna för framtida bruk.
Även Andy The Band har nya låtar på gång som ska spelas in i Studio Motion hos Tommy Tift (Vånna Inget, True Moon) nu i juni.
