Årets bästa skivor!

Bryter pandemipausen med en lista över årets bästa skivor. Årsbästalistor är ju trots allt väldigt viktiga! Håll till godo - hoppas du hittar något nytt, gött att lyssna på.

1. Strike Anywhere - "Nightmares of the west"

Melodiös hardcore och motståndskultur i magnifik symbios!

2. Lawrence Arms - "Skeleton coast"

Smart, stundtals lite grovkornig punkrock med känsla för feeling!

3. Lastkaj 14 - "Speglar och rök"

Trallpunkens stoltaste fanbärare strider vidare!

4. Touché Amoré - "Lament"

Det böljar mellan finstämt och desperation. Post-hardcore att svepas med i!

5. Bad Cop Bad Cop - "The ride"

Solindränkt punkrock från södra Kalifornien med whoa whoa-körer "to die for".

6. Världen Brinner - "Vi äger natten!"

Ärligt, känsloladdat och oerhört catchy - ett av de bästa banden inom den nyare svenska punken.

7. Futuro Terror - "Sangre"

Utsökt spansk punk/post-punk med drag av Wipers och Masshysteri.

8. The Chats - "High risk behaviour"

Infantilt, uppkäftigt och alldeles...alldeles underbart!

9. The War Goes On - "Assisted Armageddon"

Vresig dansk punk med sångaren från No Hope For The Kids.

10. Change - "Closer still"

Hardcore med fullt fokus. Både tillbakablickande och "här och nu".

En hel del bubblare blir det också:

Hårdgnissel, Bob Mould, Red City Radio, The Headlines, Rat Cage, Days N Daze, Fetish och Sun Bather.

Historien om Euphony Records (och magnifik utlottning)

"Att driva ett litet skivbolag är ofta kostsamt, tidskrävande och krångligt!"

"Toppen, då kör vi på det!"

Nu tror jag inte att det var exakt så jag och min kompis Martin resonerade när vi 1997 startade Euphony Records, men attityden i den tidens do-it-yourself-scen handlade väl just mycket om att få saker och ting att hända "här och nu". Och inte så mycket om eftertanke och noggranna kalkyler. Hur som helst, vårt gemensamma hardcoreband Get Up & Go'ers och Martins "emocore"-band Interstate planerade båda att släppa sina första plattor så varför inte slå påsarna ihop och bilda ett skivbolag? Sagt och gjort, vi lånade namnet från mitt fanzine Euphony och satte bollen i rullning.

Vi hade förstås ingen kunskap överhuvudtaget om hur det gick till att ge ut skivor, så det var verkligen "learning by doing". Martins lillebror Jonas (som även spelade i Interstate) kunde "data" så han fick göra skivomslagen. Att korrekturläsa stavningen på låttitlarna på baksidan var mindre viktigt och att få ordning på ljudet på Get Up & Go'ers inspelning var i princip omöjligt, men på något sätt lyckades vi alla fall till slut få några rejäla lådor med cd-skivor levererade. Då blev det minsann reportage i lokaltidningen Smålandsposten!

Båda de där första två släppen var ekonomiska missräkningar, men åtminstone Interstate-skivan lät bra och fick gott mottagande. Get Up & Go'ers debut-cd ville vi helst glömma så fort som möjligt. Med tiden blev bolaget något bättre och "proffsigare" - delvis tack vare en del matnyttiga tips från Henke på Linköpingsbolaget Bridge Of Compassion. Vi släppte tunga hardcorebandet Backside LKPG och en split-vinylsjua med Burning Flames och Get Up & Go'ers. Den sistnämnda sålde hyfsat och vi fick till och med göra en andra press. Vid det här laget pressade vi skivorna i Tjeckien vilket gjorde att de blev, återigen något, billigare att tillverka. Å andra sidan minns jag ett antal omständliga telefonsamtal med Natasha på GZ Medias "customer service". Varför dröjde vår beställning? Och skulle vi hinna få skivorna innan turnén? "Yes sir, everything is in order - no problem!".

Euphony Records blev så småningom främst en kanal för att släppa vårt eget band Get Up & Go'ers. Vi var ute och spelade en hel del och strävade hela tiden framåt med nya låtar. Vårt mest ambitiösa projekt var vårt tredje album "Before you go" som vi både släppte på cd (575 exemplar) och 10" vinyl (525 exemplar). Även de skivorna sålde bra, och trots att vi la ut ett antal tusenlappar på produktion och tryck så tror jag att vi till slut gick runt. Trots att vi sålde skivorna för typ femtio spänn! Som de flesta små skivbolag på den tiden så bytte vi även skivor med andra, liknande små skivbolag. Med blandat resultat. Skivorna vi fick in från exempelvis belgiska bolaget Genet Records (som bland mycket annat släppte splittarna med Bob Tilton/Reiziger och Separation/Serene) var lätta att sälja vidare, medan det vi "tradade" till oss från något risigt spanskt hardcorebolag snabbt hamnade i reabacken och, i bästa fall, slumpades bort för en tia. Vi byggde i alla fall upp en liten distro som vi släpade runt till våra spelningar. Jag gillade alltid att prydligt placera skivorna på försäljningsbordet och att sätta en "pinne" i anteckningsblocket för varje såld skiva. Tror nog att det bor en liten kamrer i mig ändå!

När Get Up & Go'ers la ner verksamheten så rann även skivbolaget ut i sanden. Ett av våra sista släpp var en split-sjua med Dead End (med Henke från Outlast på sång). Den skivan var ett fint samarbete mellan fyra labels som delade på kostnaderna och på skivorna - i sann hardcoreanda. Har för mig att vi gjorde 1200 exemplar av den skivan - inte så dåligt i sammanhanget!

Tyvärr finns ingen av Euphony Records utgåvor på Spotify, men det går fortfarande att få tag på en del av de fysiska skivorna. Under förrådsstädningarnas tidevarv dök det faktiskt upp lite av våra skivor, så jag tänkte lotta ut ett par skivpaket innehållandes:

Interstate cd

Backside LKPG cd

Get Up & Go'ers - "Before you go" cd

Skriv en kommentar här på bloggen eller på min Instagram så kör jag en utlottning inom kort!

Pastoratet (intervju)

Ändå sedan åttiotalet har "landsortspunken" och banden från de svenska småstäderna inte bara väsnats högt utan även i högsta grad varit bidragande till scenens fortlevnad och välmående. Orter som Töreboda, Hofors och Köping är väl knappast några metropoler men har fostrat storheter som Asta Kask, Radioaktiva Räker och Charta 77. Pastoratet, som huserar i Tidaholm och Skövde, trivs med livet på Västgötaslätten men ser både för- och nackdelar med att som band verka på en mindre ort. 

- Fördelen verkar vara att vi inte är så trendkänsliga som storstadsband är, svarar bandets trummis Henrik Bromander i en mailintervju. Vilket paradoxalt nog också är våran nackdel när det kommer till att få gig i storstäderna (förutom Stockholm där vi spelat en del). I storstäderna verkar scenen också vara väldigt uppdelad och inte speciellt sams sinsemellan har vi förstått. Så är det inte alls här utan vi försöker hjälpa varann och fixa gig ihop även om vi spelar helt olika punkstilar. Det gör bara scenen mer levande. Dessutom är vi ju hyfsat inavlade och alla spelar med alla i olika band så jag tycker vi har en go gemenskap. Nackdelen är att det inte finns så mycket ställen att spela på tyvärr.

Det var just i "storstan" - på Stockholm Punk Rock Weekend 2019 -  som jag hörde bandet första gången. Det var tidigt på kvällen, rätt lite folk och så där typiskt seg stämning, men Pastoratet piggade upp och imponerade med sin starka punk - med svenska texter förstås men med en hel del influenser från amerikansk skatepunk. 

- På de två senaste släppen, "THLM" och "Mvh Grannen", hittade vi verkligen vårat sound på riktigt och på de nya låtarna har vi tagit det hela ytterligare ett steg tycker jag. Det är en blandning av alla möjliga stilar. Amerikansk punk, hardcore, pop och en gnutta hårdrock i en salig blandning. Folk har ibland lite svårt att placera in oss i ett fack och det är vi väldigt stolta över faktiskt. Vi vill inte vara förutsägbara utan gör precis vad vi känner för och det tycker jag verkligen att vi har gjort på de nya låtarna. Som låtskrivare har vi även börjat samarbeta och hjälpa varandra mer än att göra låtar på varsitt håll, och det gör att vi breddar oss och får fram mer av det goda i allas idéer.

De nya låtarna kommer så småningom att hamna på en splitskiva med Norra Hospitalet från Luleå.

- Det blir en vinylsplit med fem låtar vardera och den kommer att släppas på Second Class Kids Records där vi även släppte vår förra skiva. Idén att släppa en split med Norra Hospitalet kommer ifrån Second Class-Per och vi nappade direkt så klart. Skitkul! Det är coolt när punkband hjälper varandra på det sättet och förhoppningsvis hittar vi några nya lyssnare uppåt i landet - dom är ju ifrån Luleå - och "Hospitalet" lär hitta nya lyssnare i våra trakter.

Men tillbaka till deras tidigare släpp "Mvh Grannen". Med tanke på skivtiteln kan man ju undra om Pastoratet själva råkat ut för några mardrömsgrannar?

- Ja, för fan, svarar Henrik. Min värsta granne är mig själv! På det glada nittiotalet bodde jag väldigt centralt i en gammal kåk med tre lägenheter där jag, en raggare och en technosnubbe bodde. Raggaren var lite äldre, bodde i mitten och var nyskild och hade ett väldigt litet barn som han hade varannan vecka. Och jag var arton år och nyutflyttad från föräldrahemmet...det kan ju bara gå på ett sätt. Det blev ett hejdlöst suparnäste där jag och technosnubben hade fest minst tre gånger i veckan. Raggaren var förstås precis skogstokig. Det spyddes, stökades och tonårsbråkades onsdag, fredag och lördag - vecka efter vecka. Raggaren blev till slut helt knäckt, slog ner min bror (han trodde det var jag!) och flyttade därifrån. Vilken lam jävel tänkte jag, ha ha! Nu fattar jag inte hur jag kunde vara så dum och egoistisk. Jag hade fan spöat upp mig själv direkt!

Lyssna på "Mvh Grannen" på Spotify!

Lyssna på "THLM" på Spotify!

Till sist - Pastoratet minns sitt nittiotal och listar några gemensamma favoriter från skatepunkens guldålder:

NOFX: "Punk in drublic"

Lagwagon: "Hoss"

Strung Out: "Suburban teenage wasteland blues"

Propagandhi: "How to clean everything"

Pennywise: "About time"

No Use For A Name: "Leche con carne!"

Good Riddance: "Operation Phoenix"

och självklart...

Bad Religion: "Generator"

Till minne av Mr. Chi Pig (1962-2020)

Psykisk ohälsa, tungt drogmissbruk och hemlöshet. Livet slog hårt mot SNFU-sångaren Ken Chinn och den 16:e juli nåddes punkvärlden av det sorgliga beskedet att den udda karaktären hade gått ur tiden. Frontmannen hade sett rätt härjad ut de senaste åren och dödsorsaken var ospecificerade hälsoproblem. Han blev 57 år.

SNFU bildades i kanadensiska Edmonton 1981 och släppte några fantastiskt finessrika album under åttiotalet. Skivor som "...An no one else wanted to play" (1984) och "If you swear you'll catch no fish" (1986) är inget annat än obligatoriska hardcorepunkklassiker, men jag vill även slå ett slag för bandets mer melodiösa nittiotal då de gav ut tre starka, varierade plattor på Epitaph. Kolla till exempel in "Something green and leafy this way comes" (1993) som finns länkad nedan.

I den vevan såg jag bandet live ett par gånger här i Göteborg. Först som förband till Bad Religion i Lisebergshallen i oktober 1994, och sedan året därefter på Kompaniet/Underground på Kungsgatan. Att Ken Chinn, eller Mr. Chi Pig som han kallade sig själv, var en energisk och extremt underhållande frontfigur var ställt bortom allt tvivel. Spelningen på Kompaniets undervåning bevittnades av en publik på, som jag minns det, kanske 20-30 personer men "Chi" var supertaggad och slog publiken med en uppblåsbar "stenåldersklubba".

Bandets mörka, men ofta humoristiska texter var en intressant inblick i sångarens fantasifyllda tankevärld. Fyllda av udda idéer, bisarra händelser och med ett sinne för det morbida kunde Kens lyrik vara både poetisk och lekfull. Så här sjöng han i "Joni Mitchell tapes" - en låt från 1993 som handlar om en person som förolyckas i en bilkrasch:

"Singing along to Joni Mitchell/ 

as his face went through the wind shield/ 

of his '67 Chevrolet/ 

He was driving on the wrong side/ 

a wee bit on the drunk side/ 

when the ditch became a shallow grave"

Snyggt! 

I dokumentärfilmen "Open your mouth and say...Mr. Chi Pig" (2009) öppnade sångaren upp om sin schizofreni, sitt missbruk av "crystal meth" och sitt i stora delar tragiska livsöde. Ljuset i mörkret var förstås musiken - att få stå på scen och uttrycka sig. Att vara kreativ. För många är punken en hobby eller kanske en verklighetsflykt. För SNFU-sångaren var den betydligt mer än så - musiken var helt enkelt nödvändig för hans överlevnad. Men till slut kunde inte ens den hålla honom flytande. Vila i frid, Chi!

Lyssna på SNFU här!

Och förresten - apropå ovan nämnda dokumentärfilm - har du sett bilderna på Hans Anus?

Från filmen "Open up and say...Mr. Chi Pig"

The War Goes On (recension)

The War Goes On - "Assisted armageddon" (Adult Crash)

"Ungeren blir - I kan rydde Rådhuset!"

Punksen och aktivisterna kring Ungdomshuset på Nörrebro i Köpenhamn förde en hård och utdragen kamp mot myndigheterna, men till sist, i mars 2007, jämnades kåken på Jagtvej 69 med marken. 

Om man som svensk var van vid att gå på spelningar på beskedliga kulturföreningar, kommunala fritidsgårdar eller kommersiella rockklubbar, så var "Ungeren" något helt annat. Ett risigt , men charmigt "renoveringsobjekt" fyllt av politisk graffiti och en aura av anarki. Här frodades punkscenen och under några år i början på 2000-talet var Köpenhamn onekligen Europas punkhuvudstad med formidabelt coola band som Gorilla Angreb, Young Wasteners och Amdi Petersens Armé. Som Hjertestop, No Hope For The Kids och fler därtill. 

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. K-towns punkare har fått ett annat, mindre ungdomshus på Dortheavej - som ligger en bra bit längre ut på Nörrebro. Scenen lever ännu, men riktigt som "förr" blir det nog inte igen. Men, Gorilla Angreb är ju återförenade sedan några år tillbaka och Ronni Dybdahl, sångaren från No Hope For The Kids, spelar numera i grymma The War Goes On som nyligen släppte sitt andra album "Assisted armageddon". Sångaren och textförfattaren stryker omkring på stadens mörka bakgator med tungt sinne. Han kämpar med en dyster samtid, mot hjärnspöken och inre demoner - ständigt på gränsen till sammanbrott. Låttitlar som "Negative" och "Forever fucked" ger förstås en tydlig riktning, och textrader som: "when evening arrives my head is my cell/ it's my little prison/ it's my private hell" kan nog många relatera till.

Musiken påminner förstås en del om No Hope For The Kids - eller som en vresig dragkamp mellan The Wipers och Motörhead. Det är rått, men melodiöst. Stilsäkert utan att vara standardiserat. Enkelt, men inte banalt. Kort sagt - ännu en toppskiva från K-towns bildliga skyttegravar. Mange takk!

(Betyg: 8 av 10)

Lyssna på The War Goes On på Bandcamp!

Det gamla Ungdomshuset på Jagtvej 69.

Q: Världens bästa band? A: Propagandhi!

Vilket är världens genom tiderna bästa band? Jag vet - en i princip omöjlig fråga att svara på, men med kniven mot strupen så...För min egen del skulle The Clash vara ett tänkbart svar. Eller Bad Religion? Eller Propagandhi! 

Jag minns väl när jag hörde det sistnämnda bandet för första gången. Jag stod inne på skivaffären Megahertz på Bäckgatan i centrala Växjö, och provlyssnade Propagandhis nysläppta debutplatta "How to Clean Everything". Det var 1993, jag var arton år och bara dumflinade. Kanske till och med fnittrade exalterat. "Finns det verkligen så här fantastisk musik?". Ja, uppenbarligen!

Sedan dess har jag fanatiskt följt gruppen. Det är väldigt få av de gamla skatepunkbanden som lyckats kasta av sig de bylsiga nittiotalsshortsen och tagit sig in i nutiden med nytänkande och pigga ben. Propagandhi är definitivt ett av dem. Kanadensarna har på tjugotalet införlivat både thrash metal och rasande hardcore till sin flinka melodipunk. På deras "nyare" skivor som exempelvis "Supporting caste" (2009) och "Victory lap" (2017) låter denna blandning briljant. De knivskarpa, politiska texterna har dessutom både humor och hjärta. Hopp och förtvivlan. Med intelligens och musikaliska framåtanda visar Propagandhi att punken idag inte enbart handlar om nostalgi,  likriktning och företagssponsring.

Jag har haft förmånen att se bandet live fyra gånger (Vänersborg 1996, Lund 2008, Göteborg 2013 och Berlin 2018) och har även intervjuat dem tre gånger. Första gången för mitt fanzine Euphony och sedan två intervjutillfällen för Close-Up:s räkning. Bildbevis nedan!

Från Close-Up, 2009

Från Close-Up, 2017

Från Euphony, 1996

För den som vill nörda ner sig i Propagandhi finns det nu goda möjligheter. Bandets sångare och gitarrist Chris Hannah släpper podcasts, covers och andra Propagandhi-relaterade godbitar via Patreon. Man kan även lyssna på ett par nyinspelningar av gamla Propagandhi-låtar - bland annat en slick, åttiotalsdoftande och AOR-aktig version av "A speculative fiction"! På Patreon måste man dock vara "prenumerant" så det kostar några dollar att få ta del av materialet. Finns här för hugade spekulanter:

https://www.patreon.com/jesushchris

Annars har två amerikanska lärare, Keith och Greg, startat podcasten "Unscripted moments: A podcast about Propagandhi" där de i varje avsnitt diskuterar, eller snarare dissekerar, en Propagandhi-låt. Engagerat, påläst och med intressanta gäster. Finns på Spotify:

Unscripted moments: A podcast about Propagandhi

Triss i ny, amerikansk punk!

Uppifrån och ned: Bad Cop Bad Cop, Lawrence Arms, Strike Anywhere.

Plötsligt händer det - som det heter i lottreklamen. Här handlar det dock om en annan typ av högvinst; nämligen en treklöver av nysläppta skivor med modern amerikansk punk. En triss i toppklass. Look out below!

Lawrence Arms: "Skeleton coast" (Epitaph)

När nättidningen Punknews publicerade sina ambitiösa listor över 2000-talets bästa skivor knep Lawrence Arms förstaplatsen i kategorin "Top 100 albums of 2000-2009" med sin platta "Oh! Calcutta" från 2006. Chicagotrion är ett typexempel på ett band som är ett av de viktigaste i den samtida amerikanska punkscenen, men som kanske inte är så välkända här i Sverige.

Hur som helst, bandets nya fullängdare "Skeleton coast" är förstås väldigt bra även den. Det är smart, stundtals lite grovkornig punkrock som med enkla medel skapar minnesvärda melodier "en masse". Besök "Skeleton coast" och dyk ner i de stormande vågorna!

Lyssna på Lawrence Arms Bandcamp-sida!

Bad Cop Bad Cop: "The ride" (Fat Wreck)

Kan man ta punkens mest välanvända (slitna?) whoa whoa-körer och ändå lyckas skapa en av årets bästa låtar? Lyssna på Bad Cop Bad Cops dänga "Pursuit of liberty" och svaret blir ett uppenbart, rungande "ja!". Låten, ett starkt ställningstagande för en human flyktingpolitik, är en av höjdpunkterna på bandets tredje, och kanske bästa, album. Det handlar om stilsäker, solindränkt punkrock från södra Kalifornien.

Bandet har i de båda gitarristerna Stacey Dee och Jennie Cotterill samt i basisten Linh Le inte mindre än tre formidabla sångare, och även om musiken är lättillgänglig så är den allt annat än mesig. Det är bara att, så att säga, enjoy "The ride".

Lyssna på Bad Cop Bad Cops Bandcamp-sida!

Strike Anywhere: "Nightmares of the west" (Pure Noise)

Stora favoriter hos mig. Nu tillbaka med första studioinsspelningen på elva (!) år. Melodiös hardcore med inslag av poppunk och skatepunk, och inte minst - mycket känsla för feeling. Richmond- bandet låter möjligen lite som Rise Against - fast oändligt mycket bättre. 

Sångaren Thomas Barrett har som alltid en vass penna och i refrängen till "Imperium of waste" sjunger han:

"where's the reason?/ where's the liberty?/ do we tie ourselves to this game out of fear or our false idea of power?/ whispered in the ear/ are you sleeping?/ are you waiting for some compromise?/ is their vision hidden in you eyes?".

En lika radikal som förnuftig röst i en galen värld.

Lyssna på Strike Anywheres Bandcamp-sida!