Sekunderna (intervju)

Foto: Tom Forsgren

En poppunk-projektil mitt i prick. Sekundernas ep "Paradiset" från förra året träffade hårt och direkt. Det är avskalat och raka linjer i Umeåbandets musikaliska vardagsrum. Arbetslivets tyngd och den kämpiga samtiden hänger som mörka draperier, men de ljuva popmelodierna släpper in rikligt med ljus. Marked Men och Svart Katt är goda grannar, och även om låtarna rusar förbi så ger musiken ett bestående intryck.

Nu i dagarna släpper Sekunderna sin nya ep "Hjärtat", och sångaren och gitarristen Lars Kyösti svarar nedan på några intervjufrågor.

Hur bildades Sekunderna?

- Vi har spelat med varandra i olika konstellationer under rätt många år. Så när det här bandet började repa ihop 2017 föll det sig rätt naturligt att det blev just vi. Under det första året hette vi Persona och släppte en ep. Det bandnamnet kändes dock lite mörkt, tungt och missvisande när vi spelade poppig punk. Så vi bytte till Sekunderna.

Berätta om nya, kommande ep:n "Hjärtat"! Hur har ni utvecklats edan förra ep:n?

- Det är lite roligt. Alla låtar från "Paradiset" och "Hjärtat" kommer från samma inspelning. Vi spelade in ett gäng låtar på samma gång och då blev det så att vissa väntade vi med att släppa. Dock sticker väl vissa ut mer än andra. Titelspåret "Hjärtat" är ju en väldigt poppig låt. Även låten "De mörka molnen" sticker ut lite. Det är nog vår mörkaste låt hittills - den går ju i moll och har värsta rockriffet.

Umeå har ju en fantastisk punk- och hardcorehistoria - vad har den lokala scenen betytt för er som band?

- De flesta av oss kommer faktiskt inte från Umeå. Tre fjärdedelar av bandet kommer från Piteå i Norrbotten, så vi har ingen direkt koppling till stadens anrika hardcore-historia. Norrbotten hade dock många bra band såsom Breach, Randy, Smackdown, Alpha Transmission Project och XPLEDGEX. Sedan att det finns en scen i norr har så klart betytt väldigt mycket. Replokaler, spelställen, DIY, eldsjälar och inkluderande miljöer är otroligt viktiga i sammanhanget. Senaste åren har klubben Out Of Step hållit DIY-fanan högt i Umeå.

Det som fick mig att börja lyssna på er var det fina omslaget till "Paradiset". Vem gör era skivomslag och vad är tanken bakom dom?

- Han som gör omslagen heter Jani Kaarlela (zerominded på sociala medier). Han har gjort omslag till en del andra Umeåband så som Bad Nerve och Sista Brytet och är riktigt duktig. De enda riktlinjerna vi gav honom var att omslagen skulle påminna om Raymond Pettibons Black Flag-bilder. Tanken var väl att omslagen skulle fånga upp en del av tematiken i våra texter: alienation, tristess och stress. Dock utan att det skulle bli för deppigt. Det har han verkligen lyckats med.

Till sist - vilka var de bästa skivorna som släpptes 2020?

Ditches - S/t.

Lawrence Arms - Skeleton coast

X - Alphabetland

Desire And Her Drunks - Denim

 

Länk till Sekundernas bandcamp-sida!

Field Day (recension)

Field Day

"Opposite land"

(Unity Worldwide Records)

En av punkens mest konstiga företeelser är band som, ofta efter bittra strider om pengar och rättigheter, finns i två, konkurrerande versioner. Titta bara på brittiska Sham 69 som dels existerar i en slags "fattigmansvariant" med sångaren Tim V och dels i en "äkta" variant med Jimmy Pursey bakom mikrofonen. När bandet bokades till Pustervik här i Göteborg för några år sedan frågade någon försynt i Facebook-eventet om vilken upplaga av bandet det rörde sig om? "Oj då, det vet jag inte riktigt", svarade arrangören men lovade att forska vidare i saken. Det visade sig förstås vara Tim V-varianten, men det är väl som talesättet säger: "man får nöja sig med det lilla!".

Och i följetongen "gamla punkband som inte kommer överens" måste avsnittet om Black Flag vara ett av de mest fängslande. Smutskastningen har hivats åt alla håll, och det har på 2010-talet som bekant existerat två parallella versioner av det inflytelserika bandet från Hermosa Beach. Gitarristen och huvudsaklige låtskrivaren Greg Ginn leder det märkliga, men "officiella" Black Flag - helt utan andra gamla Black Flag-medlemmar men med skateboardprofilen Mike Vallely på sång. Flera av de andra gamla tidigare medlemmarna - som första sångaren Keith Morris och basisten Chuck Dukowski - har å sin sida istället spelat de ikoniska låtarna under namnet Flag. Bandet spelade på Way Out Wests klubbprogram 2016 och frågar du mig så är väl Flag det närmaste man kommer ett "riktigt" Black Flag i modern tid.

Här hemma i Sverige kan väl ingen ha missat det stora "KSMB-bråket" som till och med nått både Aftonbladet och TV3:s "Trolljägarna". Tjafset har i sin tur lett till att sångarna Michael Alonzo och Steppan Guiance kör vidare med KSMB (med stundtals pinsamt resultat, tyvärr) medan Johan Johansson spelar de klassiska låtarna under det förvisso fyndiga namnet KSM3. "Att de bara orkar?!", är det lätt att fråga sig.

Nästan ännu mer förvirrande blir det när mer obskyra band drabbas av samma företeelse.Gamla hardcorebandet Dr.Know, från Oxnard, Kalifornien, spelar fortfarande då och då, men för några år sedan dök originalsångaren Brandon Cruz upp med bandet Know - som också gjorde anspråk på rätten att få framföra bandets stökiga låtar. Rätt eller fel - who KNOWS?!

Nåväl. Nu har även ett av mina favoritband, Dag Nasty, fått ett "syskonband". Ingen elak tvilling den här gången, för det verkar inte ligga någon osämja bakom bildandet av Field Day. Tongivande i denna nya konstellation är sångaren Peter Cortner och basisten Doug Carrion som spelade med Dag Nasty under några år på åttiotalets senare hälft och var del av albumen "Wig out at Denko's" (1987) och just "Field Day" (1988). Och som sagt, inga kända bråk har lett fram till bildandet av bandet, utan det ska vara praktiska och tidsmässiga skäl till att duon Cortner och Carrion inte ryms i den återförenade originalsättningen av Dag Nasty. Då fick det alltså bli ett nytt band istället.

Field Day spelar dock inte bara gamla Dag Nasty-hits, och släppte nyligen en tolvtums ep med nytt material. Gruppen, med Los Angeles som hemort, har här tagit ett litet steg framåt och känns mer trygga i sitt uttryck än på den något hårdare, men rätt skakiga debutsingeln som kom ut tidigare i år. 

I inledande "One song" ställer Cortner den eviga frågan om: "can one song still make the difference?" och svarar delvis själv att han i alla fall har: "two chords to say/ hope isn't gone". Det handlar om habil, melodiös (hardcore)punk, men Field Day har överlag lite svårt att höja sig över mängden och nog saknas Brian Bakers gitarrmagi. Just "One song" låter faktiskt ruggigt lik Pennywise och det ger väl inte direkt några extrapoäng i min bloggbok.

Skivomslaget återanvänder den ikoniska symbolen från "Wig out at Denko's" och det blir faktiskt lite Dag Nasty-stämning till slut. I "Waiting for a miracle" visar Field Day upp en mer dynamisk sida och skruvar upp känsloläget ett par grader. Mer sådant till nästa gång!

(betyg: 6 av 10)

Årets bästa skivor!

Bryter pandemipausen med en lista över årets bästa skivor. Årsbästalistor är ju trots allt väldigt viktiga! Håll till godo - hoppas du hittar något nytt, gött att lyssna på.

1. Strike Anywhere - "Nightmares of the west"

Melodiös hardcore och motståndskultur i magnifik symbios!

2. Lawrence Arms - "Skeleton coast"

Smart, stundtals lite grovkornig punkrock med känsla för feeling!

3. Lastkaj 14 - "Speglar och rök"

Trallpunkens stoltaste fanbärare strider vidare!

4. Touché Amoré - "Lament"

Det böljar mellan finstämt och desperation. Post-hardcore att svepas med i!

5. Bad Cop Bad Cop - "The ride"

Solindränkt punkrock från södra Kalifornien med whoa whoa-körer "to die for".

6. Världen Brinner - "Vi äger natten!"

Ärligt, känsloladdat och oerhört catchy - ett av de bästa banden inom den nyare svenska punken.

7. Futuro Terror - "Sangre"

Utsökt spansk punk/post-punk med drag av Wipers och Masshysteri.

8. The Chats - "High risk behaviour"

Infantilt, uppkäftigt och alldeles...alldeles underbart!

9. The War Goes On - "Assisted Armageddon"

Vresig dansk punk med sångaren från No Hope For The Kids.

10. Change - "Closer still"

Hardcore med fullt fokus. Både tillbakablickande och "här och nu".

En hel del bubblare blir det också:

Hårdgnissel, Bob Mould, Red City Radio, The Headlines, Rat Cage, Days N Daze, Fetish och Sun Bather.

Historien om Euphony Records (och magnifik utlottning)

"Att driva ett litet skivbolag är ofta kostsamt, tidskrävande och krångligt!"

"Toppen, då kör vi på det!"

Nu tror jag inte att det var exakt så jag och min kompis Martin resonerade när vi 1997 startade Euphony Records, men attityden i den tidens do-it-yourself-scen handlade väl just mycket om att få saker och ting att hända "här och nu". Och inte så mycket om eftertanke och noggranna kalkyler. Hur som helst, vårt gemensamma hardcoreband Get Up & Go'ers och Martins "emocore"-band Interstate planerade båda att släppa sina första plattor så varför inte slå påsarna ihop och bilda ett skivbolag? Sagt och gjort, vi lånade namnet från mitt fanzine Euphony och satte bollen i rullning.

Vi hade förstås ingen kunskap överhuvudtaget om hur det gick till att ge ut skivor, så det var verkligen "learning by doing". Martins lillebror Jonas (som även spelade i Interstate) kunde "data" så han fick göra skivomslagen. Att korrekturläsa stavningen på låttitlarna på baksidan var mindre viktigt och att få ordning på ljudet på Get Up & Go'ers inspelning var i princip omöjligt, men på något sätt lyckades vi alla fall till slut få några rejäla lådor med cd-skivor levererade. Då blev det minsann reportage i lokaltidningen Smålandsposten!

Båda de där första två släppen var ekonomiska missräkningar, men åtminstone Interstate-skivan lät bra och fick gott mottagande. Get Up & Go'ers debut-cd ville vi helst glömma så fort som möjligt. Med tiden blev bolaget något bättre och "proffsigare" - delvis tack vare en del matnyttiga tips från Henke på Linköpingsbolaget Bridge Of Compassion. Vi släppte tunga hardcorebandet Backside LKPG och en split-vinylsjua med Burning Flames och Get Up & Go'ers. Den sistnämnda sålde hyfsat och vi fick till och med göra en andra press. Vid det här laget pressade vi skivorna i Tjeckien vilket gjorde att de blev, återigen något, billigare att tillverka. Å andra sidan minns jag ett antal omständliga telefonsamtal med Natasha på GZ Medias "customer service". Varför dröjde vår beställning? Och skulle vi hinna få skivorna innan turnén? "Yes sir, everything is in order - no problem!".

Euphony Records blev så småningom främst en kanal för att släppa vårt eget band Get Up & Go'ers. Vi var ute och spelade en hel del och strävade hela tiden framåt med nya låtar. Vårt mest ambitiösa projekt var vårt tredje album "Before you go" som vi både släppte på cd (575 exemplar) och 10" vinyl (525 exemplar). Även de skivorna sålde bra, och trots att vi la ut ett antal tusenlappar på produktion och tryck så tror jag att vi till slut gick runt. Trots att vi sålde skivorna för typ femtio spänn! Som de flesta små skivbolag på den tiden så bytte vi även skivor med andra, liknande små skivbolag. Med blandat resultat. Skivorna vi fick in från exempelvis belgiska bolaget Genet Records (som bland mycket annat släppte splittarna med Bob Tilton/Reiziger och Separation/Serene) var lätta att sälja vidare, medan det vi "tradade" till oss från något risigt spanskt hardcorebolag snabbt hamnade i reabacken och, i bästa fall, slumpades bort för en tia. Vi byggde i alla fall upp en liten distro som vi släpade runt till våra spelningar. Jag gillade alltid att prydligt placera skivorna på försäljningsbordet och att sätta en "pinne" i anteckningsblocket för varje såld skiva. Tror nog att det bor en liten kamrer i mig ändå!

När Get Up & Go'ers la ner verksamheten så rann även skivbolaget ut i sanden. Ett av våra sista släpp var en split-sjua med Dead End (med Henke från Outlast på sång). Den skivan var ett fint samarbete mellan fyra labels som delade på kostnaderna och på skivorna - i sann hardcoreanda. Har för mig att vi gjorde 1200 exemplar av den skivan - inte så dåligt i sammanhanget!

Tyvärr finns ingen av Euphony Records utgåvor på Spotify, men det går fortfarande att få tag på en del av de fysiska skivorna. Under förrådsstädningarnas tidevarv dök det faktiskt upp lite av våra skivor, så jag tänkte lotta ut ett par skivpaket innehållandes:

Interstate cd

Backside LKPG cd

Get Up & Go'ers - "Before you go" cd

Skriv en kommentar här på bloggen eller på min Instagram så kör jag en utlottning inom kort!

Pastoratet (intervju)

Ändå sedan åttiotalet har "landsortspunken" och banden från de svenska småstäderna inte bara väsnats högt utan även i högsta grad varit bidragande till scenens fortlevnad och välmående. Orter som Töreboda, Hofors och Köping är väl knappast några metropoler men har fostrat storheter som Asta Kask, Radioaktiva Räker och Charta 77. Pastoratet, som huserar i Tidaholm och Skövde, trivs med livet på Västgötaslätten men ser både för- och nackdelar med att som band verka på en mindre ort. 

- Fördelen verkar vara att vi inte är så trendkänsliga som storstadsband är, svarar bandets trummis Henrik Bromander i en mailintervju. Vilket paradoxalt nog också är våran nackdel när det kommer till att få gig i storstäderna (förutom Stockholm där vi spelat en del). I storstäderna verkar scenen också vara väldigt uppdelad och inte speciellt sams sinsemellan har vi förstått. Så är det inte alls här utan vi försöker hjälpa varann och fixa gig ihop även om vi spelar helt olika punkstilar. Det gör bara scenen mer levande. Dessutom är vi ju hyfsat inavlade och alla spelar med alla i olika band så jag tycker vi har en go gemenskap. Nackdelen är att det inte finns så mycket ställen att spela på tyvärr.

Det var just i "storstan" - på Stockholm Punk Rock Weekend 2019 -  som jag hörde bandet första gången. Det var tidigt på kvällen, rätt lite folk och så där typiskt seg stämning, men Pastoratet piggade upp och imponerade med sin starka punk - med svenska texter förstås men med en hel del influenser från amerikansk skatepunk. 

- På de två senaste släppen, "THLM" och "Mvh Grannen", hittade vi verkligen vårat sound på riktigt och på de nya låtarna har vi tagit det hela ytterligare ett steg tycker jag. Det är en blandning av alla möjliga stilar. Amerikansk punk, hardcore, pop och en gnutta hårdrock i en salig blandning. Folk har ibland lite svårt att placera in oss i ett fack och det är vi väldigt stolta över faktiskt. Vi vill inte vara förutsägbara utan gör precis vad vi känner för och det tycker jag verkligen att vi har gjort på de nya låtarna. Som låtskrivare har vi även börjat samarbeta och hjälpa varandra mer än att göra låtar på varsitt håll, och det gör att vi breddar oss och får fram mer av det goda i allas idéer.

De nya låtarna kommer så småningom att hamna på en splitskiva med Norra Hospitalet från Luleå.

- Det blir en vinylsplit med fem låtar vardera och den kommer att släppas på Second Class Kids Records där vi även släppte vår förra skiva. Idén att släppa en split med Norra Hospitalet kommer ifrån Second Class-Per och vi nappade direkt så klart. Skitkul! Det är coolt när punkband hjälper varandra på det sättet och förhoppningsvis hittar vi några nya lyssnare uppåt i landet - dom är ju ifrån Luleå - och "Hospitalet" lär hitta nya lyssnare i våra trakter.

Men tillbaka till deras tidigare släpp "Mvh Grannen". Med tanke på skivtiteln kan man ju undra om Pastoratet själva råkat ut för några mardrömsgrannar?

- Ja, för fan, svarar Henrik. Min värsta granne är mig själv! På det glada nittiotalet bodde jag väldigt centralt i en gammal kåk med tre lägenheter där jag, en raggare och en technosnubbe bodde. Raggaren var lite äldre, bodde i mitten och var nyskild och hade ett väldigt litet barn som han hade varannan vecka. Och jag var arton år och nyutflyttad från föräldrahemmet...det kan ju bara gå på ett sätt. Det blev ett hejdlöst suparnäste där jag och technosnubben hade fest minst tre gånger i veckan. Raggaren var förstås precis skogstokig. Det spyddes, stökades och tonårsbråkades onsdag, fredag och lördag - vecka efter vecka. Raggaren blev till slut helt knäckt, slog ner min bror (han trodde det var jag!) och flyttade därifrån. Vilken lam jävel tänkte jag, ha ha! Nu fattar jag inte hur jag kunde vara så dum och egoistisk. Jag hade fan spöat upp mig själv direkt!

Lyssna på "Mvh Grannen" på Spotify!

Lyssna på "THLM" på Spotify!

Till sist - Pastoratet minns sitt nittiotal och listar några gemensamma favoriter från skatepunkens guldålder:

NOFX: "Punk in drublic"

Lagwagon: "Hoss"

Strung Out: "Suburban teenage wasteland blues"

Propagandhi: "How to clean everything"

Pennywise: "About time"

No Use For A Name: "Leche con carne!"

Good Riddance: "Operation Phoenix"

och självklart...

Bad Religion: "Generator"

Till minne av Mr. Chi Pig (1962-2020)

Psykisk ohälsa, tungt drogmissbruk och hemlöshet. Livet slog hårt mot SNFU-sångaren Ken Chinn och den 16:e juli nåddes punkvärlden av det sorgliga beskedet att den udda karaktären hade gått ur tiden. Frontmannen hade sett rätt härjad ut de senaste åren och dödsorsaken var ospecificerade hälsoproblem. Han blev 57 år.

SNFU bildades i kanadensiska Edmonton 1981 och släppte några fantastiskt finessrika album under åttiotalet. Skivor som "...An no one else wanted to play" (1984) och "If you swear you'll catch no fish" (1986) är inget annat än obligatoriska hardcorepunkklassiker, men jag vill även slå ett slag för bandets mer melodiösa nittiotal då de gav ut tre starka, varierade plattor på Epitaph. Kolla till exempel in "Something green and leafy this way comes" (1993) som finns länkad nedan.

I den vevan såg jag bandet live ett par gånger här i Göteborg. Först som förband till Bad Religion i Lisebergshallen i oktober 1994, och sedan året därefter på Kompaniet/Underground på Kungsgatan. Att Ken Chinn, eller Mr. Chi Pig som han kallade sig själv, var en energisk och extremt underhållande frontfigur var ställt bortom allt tvivel. Spelningen på Kompaniets undervåning bevittnades av en publik på, som jag minns det, kanske 20-30 personer men "Chi" var supertaggad och slog publiken med en uppblåsbar "stenåldersklubba".

Bandets mörka, men ofta humoristiska texter var en intressant inblick i sångarens fantasifyllda tankevärld. Fyllda av udda idéer, bisarra händelser och med ett sinne för det morbida kunde Kens lyrik vara både poetisk och lekfull. Så här sjöng han i "Joni Mitchell tapes" - en låt från 1993 som handlar om en person som förolyckas i en bilkrasch:

"Singing along to Joni Mitchell/ 

as his face went through the wind shield/ 

of his '67 Chevrolet/ 

He was driving on the wrong side/ 

a wee bit on the drunk side/ 

when the ditch became a shallow grave"

Snyggt! 

I dokumentärfilmen "Open your mouth and say...Mr. Chi Pig" (2009) öppnade sångaren upp om sin schizofreni, sitt missbruk av "crystal meth" och sitt i stora delar tragiska livsöde. Ljuset i mörkret var förstås musiken - att få stå på scen och uttrycka sig. Att vara kreativ. För många är punken en hobby eller kanske en verklighetsflykt. För SNFU-sångaren var den betydligt mer än så - musiken var helt enkelt nödvändig för hans överlevnad. Men till slut kunde inte ens den hålla honom flytande. Vila i frid, Chi!

Lyssna på SNFU här!

Och förresten - apropå ovan nämnda dokumentärfilm - har du sett bilderna på Hans Anus?

Från filmen "Open up and say...Mr. Chi Pig"

The War Goes On (recension)

The War Goes On - "Assisted armageddon" (Adult Crash)

"Ungeren blir - I kan rydde Rådhuset!"

Punksen och aktivisterna kring Ungdomshuset på Nörrebro i Köpenhamn förde en hård och utdragen kamp mot myndigheterna, men till sist, i mars 2007, jämnades kåken på Jagtvej 69 med marken. 

Om man som svensk var van vid att gå på spelningar på beskedliga kulturföreningar, kommunala fritidsgårdar eller kommersiella rockklubbar, så var "Ungeren" något helt annat. Ett risigt , men charmigt "renoveringsobjekt" fyllt av politisk graffiti och en aura av anarki. Här frodades punkscenen och under några år i början på 2000-talet var Köpenhamn onekligen Europas punkhuvudstad med formidabelt coola band som Gorilla Angreb, Young Wasteners och Amdi Petersens Armé. Som Hjertestop, No Hope For The Kids och fler därtill. 

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. K-towns punkare har fått ett annat, mindre ungdomshus på Dortheavej - som ligger en bra bit längre ut på Nörrebro. Scenen lever ännu, men riktigt som "förr" blir det nog inte igen. Men, Gorilla Angreb är ju återförenade sedan några år tillbaka och Ronni Dybdahl, sångaren från No Hope For The Kids, spelar numera i grymma The War Goes On som nyligen släppte sitt andra album "Assisted armageddon". Sångaren och textförfattaren stryker omkring på stadens mörka bakgator med tungt sinne. Han kämpar med en dyster samtid, mot hjärnspöken och inre demoner - ständigt på gränsen till sammanbrott. Låttitlar som "Negative" och "Forever fucked" ger förstås en tydlig riktning, och textrader som: "when evening arrives my head is my cell/ it's my little prison/ it's my private hell" kan nog många relatera till.

Musiken påminner förstås en del om No Hope For The Kids - eller som en vresig dragkamp mellan The Wipers och Motörhead. Det är rått, men melodiöst. Stilsäkert utan att vara standardiserat. Enkelt, men inte banalt. Kort sagt - ännu en toppskiva från K-towns bildliga skyttegravar. Mange takk!

(Betyg: 8 av 10)

Lyssna på The War Goes On på Bandcamp!

Det gamla Ungdomshuset på Jagtvej 69.